Vinterljus” är dött, leve ”Vinterstad i ljus”. Ni såg väl nyheten att gamla kära ”Vinterljus!” är nedlagt. Ja, precis, ni läste rätt, det blir inget i år. Ingen ny, spännande slinga att gå, inga inbjudna konstnärer och formgivare som gestaltar livet i hamnen, Elsa Brändströms liv som krigssjuksköterska i Sibirien eller kärleksbombar hela Kaserngatan. Ingen fortsatt satsning på att knyta ihop Skäggetorp och andra områden med city.
I stället lägger Linköpings kommun 10 miljoner på nya julbelysningar i city, det blir inga små saker, som ni förstår, utan omfattande illuminationer som både blir traditionella och lekfulla, enligt kommunalrådet Elias Aguirre (S). 15 smågranar och ljusbollar på Stora torget och olika beslysningar längs långa stråk som Klostergatan, Repslagaregatan och Platensgatan. Mer ljus än nånsin.
”Jag tror att det här kommer att bli minst lika uppskattat. Vi vill sätta fokus på innerstaden och därmed hjälpa innerstadshandeln som är så viktig för en levande stad”, sa Elias Aguirre.
Nu kommenterar en del att pengarna borde läggas på vård, skola omsorg... Men där håller jag med Aguirre (även om 10 miljoner låter mycket), en attraktiv och människovänlig stad måste satsa på både bröd och skådespel. Det är faktiskt livsviktigt.
”Vinterljus” var inte heller nån gratisföreställning minsann, det kostade runt 3-4 miljoner per år. Och den gamla julbelysningen behövde bytas, så då var det förstås fiffigt att ta pengarna till det. Och det nya kanske blir både fint och festligt alltihop, precis som Aguirre säger. Dessutom kan jag förstå om det till sist blev svårt att förnya ”Vinterljus” och få till de där lysande, konstnärliga överraskningarna.
Jo, jag förstår...
Men ändå!
Tänk vilket lyft ”Vinterljus” varit för Linköping denna mörka årstid. Ni kanske minns att det startade som ”Novemberljus” 2005. Jag har älskat idén från början. Detta att gå tillsammans med andra, okända Linköpingsbor med kartan i hand, att i tyst gemenskap tänka ”åååhhh” och ”titta där!” och ”men vad tusan är detta?”. Att komma på fötter, att gå ut och gå, att se sin stad. Att försättas i sådana sinnesstämningar som riktigt bra konst kan åstadkomma. Att få hjälp att nå sina egna känslor och minnen.
Av sådana som Ulla Ridderberg, David Johansson, Joanne Hoffsten, Charlotta Mattsson, Johan Pettersson, Claes Grönlund... till er och alla andra Vinterljusskapare vill jag säga tack.
Jag tar ett enda exempel. Lektorshagen 2013 och ljuskojan ”Capella Lumina” av konstnären Ulla Ridderberg. Att kliva in där och slå sig ner gav en urgammal, andäktig känsla, som att sitta med barden vid lägerelden. Mitt undermedvetna började vandra och sökte mitt barnjag, och min mamma som läste godnattsaga. Plötsligt, där i lövkojan, saknade jag min döda mamma så intensivt, hon som sjöng och berättade så mycket, och här kunde jag med frid i sinnet vila i den känslan.
Det är något helt annat än att hjälpa innerstadshandeln och lysa upp stan aldrig så festligt.
PS. Skrattade bort en hel kväll i veckan hos LKPG Haha, stå-upp-klubben som numera håller till på The Crypt. Vilket jobb han gör, arrangören och komikern Ben Kersley. Kvällens gäster Zinat Pirzadeh och Tobbe Ström var så roliga och tänkvärda att de säkert förlängde våra liv rejält.