Vilken present till Linköpingsborna. Och till stans kulturliv.
Nyponpriset är ett riktigt, riktigt flott paket i guld med extra mycket snören och glitter och kärlek och omtanke och jag vet inte allt man faktiskt kan skicka med ett paket till någon man tycker om.
Lars Winnerbäcks generösa gåva till sin uppväxtstad slår allt vi kunde hoppas på då den skygge rockpoeten väldigt hemlighetsfullt kallade till presskonferens i slutet av förra veckan.
Jag brukar gilla det mesta han gör, den begåvade Winnerbäck. Förra albumet "Hosianna" innehåller musik och texter som jag spelar ofta. Invigningskonserten av Cloetta center 2004 glömmer man ju aldrig. Och så vidare.
Men nu slår han faktiskt rekord. Ni förstår, kära läsare, ett kulturpris på 100 000 kronor är ett mycket stort pris. Det slår till och med Tage Danielsson-priset, eller Stiftelsen Linköpings kommuns pris till Tage Danielssons minne som det formellt heter, som delas ut vartannat år. Senast gick det till Galenskaparen Claes Eriksson som fick drygt 71 000 kronor. (Övralidspriset, däremot, fortsätter att vara i en klass för sig, senaste pristagaren Bruno K Öijer fick 300 000 kronor.)
Ett så stort pris som delas ut till lokala kulturutövare kan verkligen bli en skjuts både för pristagaren och kulturlivet. Namnet "Nyponet" är smart och undviker självupptagenhetsfällan. Jurymedlemmarna är visserligen alla i ungefär samma generation (runt Winnerbäcks egen), men det är ingen nackdel, utan innebär en välbehövlig föryngring på många sätt. Och de är valda med klokskap och omsorg.
Så jag säger: Du hugger inte i sten, Lasse! Tack för den presenten.