Åsa Christoffersson: Tack för allt kära läsare

Kära läsare, som ni vet så har allting ett slut. Och nu är den här sagan med mig och er snart över. Den sista januari, om en dryg vecka, tar jag min Tomas Tranströmer-samling, mina gamla blommiga träskor och och min lilla myslampa från Myrorna och cyklar hem från redaktionen för sista gången.

Genom staden, under lyktorna och träden, förbi de välbekanta fasaderna och till ett nytt liv som något för tidig pensionär. Det blir en stor omställning för mig som levt mitt yrke (förlåt klyschan, i känsliga stunder blir man sån har jag märkt), vad jag än gjort, läst, sett, upplevt, så finns tanken "det här kan vi skriva om, det här kan jag använda". Och ofta har det blivit så, kanske flera år senare.

Men först ska jag inviga konstutställningen "Vinterljus" på Galleri Magnifik i Linköping lördag 21/1. Jobba på som vanligt en vecka till och samtidigt lämna över till min efterträdare och utmärkta kollega Marcus Nyenger som tar över som kulturredaktör i Östgöta Media 1 februari. (Vi kommer självklart att presentera honom här på sajten).

Jag har varit i allmänhetens tjänst som journalist på några olika tidningar sedan 2 januari 1978, då jag började som ung, okunnig reportervalp på Motala-Vadstena Tidnings redaktion i Vadstena. Det är ett under att jag ens blev anställd!

Nu vill jag av hela mitt hjärta tacka er läsare för den här tiden.

Tack för alla uppmuntrande tillrop, vänliga läsarmejl och Facebookinlägg, en härlig chokladkaka till kulturredaktionen piggade upp fikastunden bara häromdan.

Tack också för allt ni lärt mig. Det är inte lite det!

Tack för råskäll och lite mer eleganta pekpinnar. För tillrättalägganden och ja, jag tackar faktiskt för orättvisa påhopp också. Efteråt så inser man att de kanske inte var så orättvisa i alla fall...

Tack alla kära kollegor, särskilt Ann-Charlotte Irhede, Gustav Borg, Fredrik Kylberg och Erik Wallsten på kulturredaktionen.

Tack alla ovärderliga frilansmedarbetare, utan er vore kulturbevakningen platt som en flundra. Tack alla arrangörer och kulturutövare, utan er vore hela samhället platt.

"I allmänhetens tjänst"? Ja, det är så jag ser på alla journalisters jobb. Nu tar jag, bildligt talat, av mig armbindeln med ordet "Press" som jag en gång fick efter att ha gått reporterkurs hos Räddningstjänsten i Linköping. Vi ses säkert ändå, kanske här i spalterna när min tyvärr alldeles för överhettade hjärna har fått coola ner sig under skidturer och strövtåg i hembygden i vår.

Så igen kära läsare, tack! Det har varit en ära. Om ni tycker att jag i dag är en smula sentimental så ska ni veta att jag håller med. Jag ber om överseende med det och slutar med Heidenstams dikt "Om tusen år", som alltid sitter uppnålad vid min plats i kontorslandskapet på redaktionen:

En dallring i en fjärran rymd, ett minne

av gården, som sken fram bland höga träd.

Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?

Förgätit har jag allt, och som en stormsång

allt brusar bort bland världarna, som rulla.