Nu måste opinionen svänga. Nu måste alla hjärtan av sten spricka. Något annat är inte möjligt efter lastbilen i Österrike och den fullständigt hjärtskärande pressbilden på 3-årige Alan Kurdi. Drunknad. Ensam. Liten.
Människor i nöd är människor i nöd. Om de är tiggare. Flyktingar. Sjuka. En människa i nöd är en människa i nöd. Och en människa i nöd måste ha hjälp. Människor kan aldrig vara "volymer", vad är det för ord? Det använder man om ting, vätskor och gaser. Människor är individer, individer som möjligen kan räknas i antal. Men "volymer"... neej.
Det är det som bilden säger med sådan kraft.
Som så många andra satt jag klistrad vid SVT:s extrasändningar i torsdags kväll. Först motvilligt, usch, det här orkar jag inte, tänkte jag. Sen nitad i fåtöljen med tårarna forsande nerför kinderna, och med labradoren Rufus undrande bredvid mig. Och Corren i går! Många tidningar i hela världen, hela mitt Facebook-flöde, hundratals twitter-inlägg, i fikasamtalen, överallt samma budskap.
Vi måste göra något. Vi vill hjälpa. Våra hjältar heter Angela Merkel, Antje Jackelén, Margot Wallström...
Jimmie Åkesson och Björn Söder, vilka var det? Visst var det några som syntes mycket i debatten en gång?
Som alltid kommer jag att tänka på Astrid Lindgren, en av min livstids största humanister och klokaste människor. Plockar fram "Mio, min Mio" som jag läste om i somras bara för att stärka mig i denna hatiska tid. Ni minns scenen med slutstriden, Mio står med svärdet, och Kato river upp sin svarta sammetsrock över bröstet:
"– Se till att du träffar hjärtat, skrek han. Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.
Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv."
Så är det ju. Man vill inte lära sig "stå ut" med att människor dör på Medelhavet. Man vill inte vara hård. Man vill inte skämmas över sig själv. Man vill inte ha ett hjärta av sten.
Nej, man vill släppa ut sin lilla fågel av glädje och medkänsla. Mio igen:
"På fönsterbrädet i riddar Katos rum satt en liten grå fågel och hackade på rutan. Den ville visst komma ut. Jag hade inte sett fågeln förut, jag vet inte, var den hållit sig gömd. Jag gick fram till fönstret och öppnade det, så att fågeln kunde flyga ut. Och den kastade sig upp i luften och drillade och var så glad. Den hade nog suttit i fångenskap länge."
Opinionen svänger nu. Jo, det gör den. Det känns. Människor öppnar sina hjärtan, oavsett om de är av sten eller guld. Correns journalistklubb skänkte i går 10 000 kr till Rädda barnen/Radiohjälpen. Ett företag i Stockholm ställde in sin personalresa till Rom och avsätter 400 000 kr till flyktinghjälp. Föreläsaren Andreas Ekström i Malmö skänker sitt arvode. Människor startar egna insamlingar, samlar in kläder och matpaket, och där kan man verkligen prata om volymer... Röda korset hade i går morse fått in 3 miljoner på några dagar. Rädda barnen har dubblat sina månadsgivare. Radiohjälpen fick in 2,5 miljoner bara i torsdags.
Största responsen i svensk insamlingshistoria, sa generalsekreteraren Per Byman.
Ni ser. Opinionen vänder nu. Vi öppnar våra hjärtan och släpper ut fågeln.
Så går vi in i helgen. I tårar. Och hopp.
PS. Du som vill öppna både hjärtat och plånboken. Här är några bra mottagare:
Röda korset: bankgiro 900-8004 eller plusgiro 900 800-4
Rädda barnen: bankgiro 902-0033, plusgiro 90 2003-3
UNICEF: bankgiro 902-0017, postgiro 90 20 01-7
Radiohjälpen: Swish 9019506 (skriv FLYKT), sms:a FLYKT till 72 999 (då ger du 100 kr), ring 0900-25 100 (också 100 kr), postgiro 90 1950-6, bankgiro 901-9506 (märk inbetalningen FLYKT).
Läkare utan gränser: Plusgiro 900603-2, bankgiro 900-6032, swish 9006032.
Lutherhjälpen: Sms:a FLYKTING till 72905 (då ger du 100 kronor). Lutherhjälpen allmänt: Plusgiro 90 01 22-3, bankgiro 900-1223, swish 9001223.