Söndagskvällarna är högtidsstunder sedan fem veckor. Då ser vi "Kampen om tungvattnet", Norges mest påkostade tv-serie nånsin. Sista avsnittet sänds i morgon kväll.
Detta är en glimrande välgjord dramatisering av de verkliga händelserna under andra världskriget, då norska motståndsmän genom sabotage lyckades stoppa nazisternas produktion av tungvatten i Rjukan i fylket Telemark. Och därmed hejdade de tysk utveckling av atombomben. Fattar ni?
Den dramatiska historien kallas ofta "Hjältarna från Telemarken" efter storfilmen med Kirk Douglas från 1965. Där var handlingen oerhört friserad, tv-serien följer verkligheten mycket bättre. Men inte helt.
Den coola, kvinnliga officeren i England verkar till exempel helt uppdiktad.
De brittiska soldaterna, som luftlandsattes i den första misslyckade aktionen, avrättades inte direkt på fjället, som i tv-serien. Men alla som inte dog i flygkrascherna tillfångatogs av Gestapo och avrättades senare. 41 brittiska soldater fick sätta livet till.
Det var då de allierade ändrade taktik och skickade en handfull norska gutter i fallskärm. Unga killar som flytt till England och tränats där. Ledaren hette Joachim Rønneberg, han lever än och är 95 år. I en tv-dokumentär (som tyvärr inte längre finns på SVT play) har han sagt "Film är en sak men verkligheten är alltid lite annorlunda. Men det gick. Vi hade tur."
Tur... hm. Rønneberg är alltför ödmjuk, vilket är extra fint. De gjorde en enorm insats!
Jag känner mig ofta splittrad inför dramatiseringar av verkliga händelser och människor. Två filmexempel är de missledande bilderna av Olof Palme i "Call girl" och Monica Zetterlunds pappa i "Monica Z".
Vad får man göra med bilden av riktiga människor? Här krockar konstnärlig frihet med mänsklig moral.
Det är ett svårlöst dilemma. En dramatisering får ju heller inte bli likstel, det är klart att filmskaparna måste dra ihop och ta ut svängarna.
Huvuddragen i "Kampen om tungvattnet" stämmer däremot alldeles tillräckligt, så vitt jag kan bedöma. Tv-serien har gjort mig så fascinerad att jag nosat vidare, långt förbi Wikipedia och Google. Är nu helt fångad av en småstolpig och samtidigt lite hurtig bok från Svenskt militärhistoriskt bibliotek (2013) som jag aldrig i livet trodde att jag skulle läsa.
Titeln är omständlig men talar om vad saken faktiskt gäller: "Kommandouppdrag i ockuperade Norge – norska soldater i Kompani Linge om sina livsfarliga uppdrag" (redaktörer Erling Jensen och Ragnar Ulstein).
30 sidor av 300 handlar om tungvattnet. Och jo, de gick över ravinen, längs järnvägen, smög in, allt skedde ungefär som i tv-serien. "Arbetet fortskred som en dans", heter det till och med. Men mycket riktigt lyckades de bara försena tungvattenproduktionen och sedan följde bombningen (med civila offer) och det vi säkert får se i morgon; ännu en djärv aktion av de norska motståndsmännen, som har sitt mänskliga pris.
Många detaljer stämmer: Den lilla förtruppen som väntade på fjället höll på att förgås av höjdsjuka och hunger. Ja, de åt mossa. Renskötaren som råkade komma ivägen fanns också. Boken är full av skeenden och kartor, både om tungvattenaktionen och andra dramatiska sabotage. Fartygssänkningar, järnvägsssprängningar och inte minst den tålamodsprövande väntan i träningslägren i England. Här berörs också konflikter med lokalbefolkningen och den sexuella frustrationen i ett läger med bara unga män.
Jag inser att boken är hundra procent partisk. Att den är heroiserande. Att den inte belyser det fruktansvärda mänskliga lidandet i krig. Det är nåt helt annat än Svetlana Aleksijevitj. Men det är historia nära oss, som tv-serien (och boken) nu hjälpt till att sätta ljuset på.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Nås på asa.christoffersson@corren.se.