Hej kära läsare. Vi har inte setts på ett tag. Jag har varit bortrest, i ett land långt, långt borta. Där har jag vandrat i utmattningens rike. Inte tror man att vägen ska leda dit när man ökar takten och tar nästa kurva och nästa. Men det gjorde den.
Ni är säkert många som känner igen er. I utmattningens rike blev jag en mer sluten människa och mina vanliga livselexir en plåga eller ointressanta. Skönlitteraturen och poesin blev till halm, trögtuggad och meningslös. Tonerna försvann, plötsligt förvandlades all musik till en störning – tillsammans med de flesta ljud. Gitarren låg dammig och ostämd och högtalarna fick tiga.
Jag gick inte i domkyrkan, de högtidliga känslorna och evigheten under valven fick inte plats i mig.
Det enkla och fysiska ersatte allt. Städa, hugga ved, laga mat, städa lite mer, röja, måla väggar, åka till tippen, städa igen...
Och i utmattningens rike fanns inga färger.
Jo, jag förnekar inte att de objektivt sett kanske existerar även där, men de betydde inget, doppade inte mitt inre i känslor.
Inte en enda konstutställning besökte jag på tre månader. Förrän den här veckan.
Vandringen tillbaka har gått genom läkande skog och över vidsträckt slätt, tillsammans med familj, labrador och nära vänner. Nu vågade jag, ville jag, måste jag kliva in i domkyrkan igen och se de sju stora Bertil Almlöf-målningarna som visas där hela sommaren.
Och ja, nu kom färgerna verkligen tillbaka. Verkligen, verkligen. Och ljuset. Jag tycker om alla de sju konstverken var för sig, men också helheten i katedralen, precis som vår recensent Sievert Sjöberg skrev i torsdags. Den förenkling som målaren åstadkommer är en förenkling som får sällskap av en närmast självlysande förhöjning.
Otroligt.
Den nu 86-årige Bertil Almlöf är mer vital än de flesta. De sju målningarna är skapade 1990, 2006, 2008, 2013, 2014 och två av dem så sent som i år.
Men vore det inte dags att vi åter får se en riktigt stor, maffig separatutställning av den östgötske målarnestorn och hedersdoktorn på någon av de stora institutionerna här i Östergötland? En sådan utställning där han får fritt spelrum att visa alla sina sidor, måleriet (förstås), grafiken och satirteckingarna. Gammalt och nytt. Allt.
Senast Östergötlands museum visade Almlöf i storformat var 1998! Konstmuseet i Norrköping visade grafik 1996 medan Konsthallen Passagen varit lite flitigare och bjöd på en underbar Almlöf-utställning 2007.
Men ni hör, det är ett bra tag sen. Sedan dess har jag bland annat sett honom på Konstnärshuset i Stockholm, en magnifik mönstring där Torgny Lindgren invigningstalade och Almlöf-beundraren Helge Skoog fanns i den stora vernissagepubliken.
Så det får bli min önskan, en Almlöf-explosion här på hemmaplan.
Men mest är jag glad, ja lättad och oändligt tacksam, över att färgerna kommit tillbaka, att stigen leder ut ur det grådaskiga riket.
Och ja, gitarren har fått nya strängar.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Jobbar nu deltid medan Erik Wallsten fortsatt är t f på kulturredaktionen. Nås på asa.christoffersson@ostgotamedia.se.