Den här historien om mobbning som briserat under veckan lämnar mig ingen ro. Det var alltså komikern Karin Adelsköld, 41, som fick ett Facebookmeddelande från en gammal ”skolkamrat” i Kisa. Kunde hon komma och underhålla på matstället där han jobbar, underförstått till ”kompispris” kanske?
Nu var det ju ingen kamrat precis, utan en mobbare, en person som Karin menar förpestade hennes skoltid från sexan till nian. Och det berättade hon på Facebook. Poff. En fet smäll tillbaka. 25 år senare.
Historien spreds som en eld i sociala medier och i tidningar i både Sverige och Norge. (Ni kan läsa mer på våra Kindasidor i går och i dag.) Gött, var min första reaktion. Men sen visar det sig att mannens namn åkte med ut på sociala medier, Karin Adelsköld skriver att hon ”blurrat” namnet men sen publicerade fel version. Det ber hon om ursäkt för i alla tonarter och på sin blogg skriver hon ”förlåt NN (smeknamnet)”. Inte en, utan två gånger.
Ja, det var ett hemskt misstag. Man kan inte låta bli att tycka synd om mannen som plötsligt får sina tonårssynder mitt i fejset, inför alla. Den offentligheten går inte att försvara.
Hämnd är aldrig bra. Adelsköld har tidigare valt att tiga, och inte fastna i bitterhet och hämnd, utan gå vidare. Men denna oväntade inbjudan kändes som en ny mobbningssituation för henne, skriver hon. Lite kamratligt long-time-no-hear, nu när hon är känd och eftertraktad. Som om inget hänt. Då brast det och det kan jag väl förstå.
Trots den felaktiga namnpubliceringen kan det komma mycket gott av denna, för alla inblandade, tragiska historia. Mobbning är och förblir livsfarligt! Karins berättelse kan bidra till det viktiga arbete som alltid måste göras för att barn ska vara trygga i skolan.
Har nyss läst ”Låt den rätte komma in” och hyrde filmen bara i förrgår. Antagligen sist av alla, men eftersom författaren John Ajvide Lindqvist kommer till Linköpings Bokens dag 13 oktober så var det hög tid för mig att ta igen denna brist.
Ajvide har också vittnat om att han blev svårt utsatt för mobbning i skolan. Jag läser ”Låt den rätte” mer som en mobbningsuppgörelse, än en vampyrhistoria. Här är hämnden inte ljuv, den är stenhård och brutal. Mobbarna slits i stycken just när de är på väg att skendränka den stackars 12-årige Oskar. Oskar räddas av vampyren Eli som sliter av deras huvuden så att blodet sprutar. Sånt våld, sånt blod, sån hämnd är man inte van vid att se i svenska konstnärliga verk. Men så är ju också Ajvide en lysande skräckförfattare, som man förstås inte ska tolka bokstavligt. Jag ser hans bok som ett mobbat, sårat, mosat barns sätt att rädda sin själ genom att hämnas i fantasin.
Hans bok och film visar också med all önskvärd tydlighet vad mobbning kan göra med människor.
Kom också att tänka på Jonas Gardells smärtsamma roman ”En komikers uppväxt”. Den finns med på min egen lista över de bästa uppväxtskildringarna. Mobbningen i Jonas, förlåt huvudpersonen Juhas, skola är grym och obeveklig. Juha försöker överleva genom att bli klassens clown, och visst blir han känd komiker som vuxen. Precis som Karin Adelsköld.
Efter ett misslyckat gig i Karlstad kommer den gamle mobbaren Stefan in i logen och breder ut sig. Gardell beskriver scenen: ”Tjenare Juha!” ropade han, känner du inte igen mig! Så skrattade han det där otäcka bullrande skrattet som han hade redan som barn: Ha ha ha ha! Känner du inte igen mig!’”.
Ingen ånger, inget sökande, inget frågande. Nästan alla har väl nån gång under uppväxten varit klädd i både mobbarens och den mobbades kläder. Båda dräkterna skäms man för, även om man bara haft dem på sig en kort stund. Men stormobbaren Stefan går bara på. Som om inget hänt. Juha krymper till en rädd kanin, han vågar inte svara tillbaka ett dugg, allt blir bara vedervärdigt och förnedrande, trots att Stefan tvingas erkänna att av honom har det inte blivit just någonting. Juha får ändå ingen upprättelse. Det är isande gripande.
Så med undantag för namnpubliceringen så är det inte mer än rätt att Karin Adelsköld biter ifrån och äntligen får upprättelse. Under skoltiden blev hon av välmenande föräldrar inpräntad att ”förstå” mobbarna som hade så jobbigt hemma. På hemska komma-sams-möten i skolan hade föräldrarna till och med blommor med sig som Karin delade ut till var och en av mobbarna. Usch, så fint men fel!