Äntligen hörde jag hur de ropade på mig. Jag låg i min säng i flickrummet och låtsades sova allt vad jag orkade mellan väggar taptserade med Beatlesbilder och tidningsklipp. Utanför fönstret hade den stora björken fått ordentliga löv. Det måste ha varit en lördag, alla var hemma och på kvällen skulle jag få ha hippa. En riktig hippa med disko.
Jag rusade ner och ute på altantrappan stod mamma, pappa, mina dyrkade storabröder Mats och Sten och så Ajax, springer spanieln. Jag minns deras ansikten, de stod i lite motljus men jag förstod direkt att det var nåt lurt, nåt stort, nåt alldeles, alldeles, alldeles extra på gång.
Då såg jag den. På gräsmattan strålade en sprillans ny, orange Crescent compact som drottningens vackraste tiara i majsolen. Att jag inte svimmade är ett under.
Sen är alla minnen en enda röra, jag hoppade upp och körde runt hela gräsmattan i nattlinne och en vit frottérock med gula kantband fladdrande efter mig. Alla körde en tur. Alla skrattade.
Det var min 15-årsdag och nu har jag haft lyckan att få uppleva 45 födelsedagar till.
Inget slår den där lilla, coola moppen som tog mig ut på vägarna, till grannbyarna och ända in till Folkets park i Hagfors. Vilken frihet.
Plötsligt kunde jag susa fram i svart slokhatt (hjälm var på den tiden löjligt, löjligt nog), jag kunde gå på "Ur kärlekens språk" på bio men säga att jag varit hos min kompis Mari, jag kunde åka omkring alldeles fritt, som andan föll på. Jag tog gitarren och puttrade iväg till mina hemliga gläntor och grubblade på om Gud fanns. Körde i 10 minus till högstadiets föräldrafria Luciafirande, med ett hiskeligt, långhårigt orange sadelskydd att sitta på och en gömd flaska "Weisses rössl" i skolväskan.
Och det var väldigt lätt att skjutsa kompisar som satt hopkurade på ramen mellan styret och sadeln.
De tuffa killarna hade låtsas-motorcyklar som Zündapp. Lite mer "alternativa" tjejer (och kanske killar) hade Compact.
Plötsligt var jag nån. Jag hade moppe. En Compact.
Nu läser jag i Kisakillen Claes Johanssons bok "Tretti knyck" från 1997 att Compacten är Crescent/Monarks sista storsäljare. Den såldes i ca 100 000 ex från starten 1967 till slutet 1983. Den fanns i blått, bärnstensfärgat och orange. En del var tvåväxlade med handväxel, andra, som min, mycket fräsigare med tre växlar och fotväxel. Självklart hade jag också ställbart munstycke. Det skulle man sitta dubbelvikt och skruva på i nerförsbackarna så att man kunde komma upp i svindlande hastigheter på 40 km/timmen. Iiiiiih!
När jag nu tänker tillbaka ser jag den soliga dagen på gräsmattan med min kära bröder och min mamma och pappa i stunden så obekymrade och glada, båda yngre än jag är nu. Och jag ser en oändlig rad av moppe-år. Men det stämmer förstås inte alls. Snart nog var moppe barnsligt och vi tog körkort och körde Amazon, gick ut gymnasiet, våndades, skaffade utbildning, våndades och fick till sist yrken och jobb och en väg i livet.
Aldrig mer tog jag Compacten och gitarren till en hemlig glänta.