Knatter, knatter, knatter... inget aggressivt, hårt och pressat vrrrooom. Utan ett vänligt och taktfast brummelibrum. Och doften! Exakt som jag minns den. Oh vad gott det luktar. Det doftar frihet och ungdom. Och det doftar ett lugnare tempo och noll hets.
Jag står med Hasse Fredriksson utanför hans lägenhet i Vimanshäll. Han bara ringde en dag efter krönikan och min 15-årsmoppe, den underbara, orange Crescent Compacten. ”Jag har en Compact”, sa han, ”kom och titta på den”. Fotografen Peter Jigerström och jag åkte dit.
Hasses moppe gör fortfarande tjänst och bär sin ägare till affären och överallt. Och förstås berättar den en historia.
När Hasse hade gått ut yrkesskolan i Linköping 1964 så fick han tillåtelse av sin pappa att gå till sjöss. Han började som mäss-Kalle, alltså en som passar opp och serverar i mässen (matsalen) på båten. Han var bara 17-18 år och ”visste inget”. Men han lärde känna två unga matroser, ”de tog hand om mig”, säger Hasse. De var bara ett par år äldre, men det räckte. En hette Emil och en hette Björn. Björn Gilvall. Hasse och Björne blev vänner för livet.
När Hasse långt senare hälsade på Björne, som bor i Dalarna, fick han syn på Compacten i ett garage. Björne hade köpt den till ”pojken” runt 1980, nu stod den övergiven. Så Hasse fick köpa den, mot villkoret att om Björnes barnbarn vill ha den så går köpet tillbaka.
– Och man sviker ju inte en polare, säger Hasse.
Men än så länge är den hans och inga barnbarn har hörts av. Och Hasse kör mycket på sin klenod som han vårdar ömt. Servar på verkstad varje år, fixar själv dessemellan.
– Ja, herregud, jag hörde att de är värda 10-12 000 nu, säger Hasse och drar igång motorn och visar handväxeln för mig. Sen får jag låna hans vita hjälm, som sitter som en smäck. Hjälm hade vi ju aldrig när vi var unga.
– Gud så dumt, enas Hasse och jag om. Å andra sidan minns varken Hasse, Peter eller jag att någon blev skadad på moped. Antagligen beroende på den blygsamma tillåtna hastigheten, 30 km/timmen. Kanske blev det 40 i nerförsbacke, med solen i ryggen och ställbart munstycke.
I Kindakillen Claes Johanssons sköna bok ”Tretti knyck” från 1997 läser jag att ”Compact markerade det logiska slutet på Sveriges mopedepok. Den var både fett- och flärdfri, en vardagens streber i hela 16 år”.
Nej nu! Claes började som duktig ungreporter på Corren i mitten av 1980-talet och har gjort fin karriär som motorskribent sen dess. I helgen har han förresten vernissage för sin fotoutställning ”Bilar och platser” på Neva Books i Rimforsa (och i Missionshuset i Björkfors). Men om Compacten har han ju alldeles fel. Fråga mig. Eller Hasse Fredriksson. Läckrare litet åkdon, tillverkat i 100 000 exemplar mellan 1967 och 1983, finns inte.
Ni anar inte vilken upplevelse det var att bara köra lite fram och tillbaka på Hasses gata. Nog kändes det osäkert först, jag har väl inte kört moppe på 40 år eller så. Men snart så kom allt tillbaka.
Ljudet.
Doften.
Känslan.