Det finns så många trådar och häpnadsväckande formuleringar i Harper Lees dunderhit ”To kill a mockingbird”. Grundbudskapet är antirasism, ja, absolut, men också anti-intolerans generellt.
Det är ju inte bara den stackars svarte Tom Robinson som blir oskyldigt dömd för våldtäkt på en vit kvinna. Här finns också det trashiga byorginalet Boo, mystisk och sannolikt farlig, som blir till en människa och hjälte.
Här finns klasskillnader. Landsortsstiltje i en håla i amerikanska Södern. Hetta. Rabies.
Och förstås småstadsadvokaten Atticus Finch, syskonen Scout och Jems pappa, romanhjälten som blivit en arketyp, en modell för civilkurage och människovärde. Gregory Peck spelade honom så bra i filmen från 1962 att han fick en Oscar. När vi läste den här klassikern i Correns bokcirkel för ett par år sedan utbrast en deltagare: "Jag vill äta middag med honom".
Så känns det. Atticus är en genomhederlig, bra och modig människa.
Syskonen Finchs mamma är död och de två barnen driver runt ganska fritt. Lite Astrid Lindgrenskt. Mycket frihet, men också fast kärlek. Flickan Scout berättar historien och allt ses med barnets ögon, också det som hos Astrid Lindgren. Jag älskar Scouts skönt avspända sätt att betygsätta sin pappa:
”Jem och jag fann vår far tillfredsställande, han lekte med oss, läste högt för oss och behandlade oss med aktningsfull distans”.
Det där kan man fundera en del på. Särskilt ”med aktningsfull distans”. Det är ett bra uppfostringstips, som minsann inte är så lätt för ängsliga mammor och pappor att ta till sig. Man vill ju kolla allt runt sitt barn, skydda och curla.
Det är inget för Atticus. Han har dock en sträng regel: Pojken Jem har sitt eget gevär och får enligt pappan skjuta så många blåskrikor han kommer åt (om han lyckas träffa nån), men ”kom ihåg, att döda en härmfågel är en synd”.
En härmfågel är en slags trast, en som kan härma alla möjliga ljud, från brandsirener till skönsång. De gör ingen skada, de behagar bara människorna, får vi veta.
Därför heter boken "To kill a mockingbird" på engelska och det lite plattare "Dödssynden" på svenska.
Det finns också så många fina mysterier runt Harper Lees bok, det gör den onekligen extra intressant.
Syskonen får en kompis i boken, pojken Dill som blir deras sommargranne när han bor hos en moster på lovet. Förebilden är Truman Capote, han som sen skrev Amerikas första, stora dokumentärroman, "In cold blood", om ett verkligt mord 1965. Flera filmer har gjorts om denna extravaganta New Yorker (2005 med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen).
Barnen Truman och Harper fortsatte att vara kompisar i verkligheten och som unga vuxna bodde de båda i New York. Båda ville bli författare. Båda blev det. Enormt hyllade, dessutom. Men medan Truman Capote levde ut som superkändis och kastade sig in i droger och utsvävningar, så drog sig Harper undan mer och mer efter det exceptionella genombrottet med "To kill a mockingbird".
Hon flyttade hem till Alabama, slutade ge intervjuer och skrev ingen mer bok.
Punkt.
Men som ni säkert läst i Corren och i medier över hela världen, så gavs en "ny" roman av henne ut på engelska den här veckan. Sensation i kubik. Sällan har ett boksläpp omgivits av ett sådant fyrverkeri av marknadsföring och spekulationer. "Go set a watchman" kommer på svenska 18 augusti och heter då "Ställ ut en väktare". Den utspelar sig 20 år efter "To kill a mockingbird" då barnen är vuxna och hjälten Atticus maläten och – hemska tanke – inte lika antirasistisk. "Mockingbird" är en uppväxtskildring medan "Watchman" är en klassisk hemvändarroman.
Borde boken ha getts ut? Hm, här finns verkligen skumma faktorer. Harper Lee är 89 år nu och bor på ett äldreboende, enligt uppgift är minnet sviktande, dessutom är hon både döv och blind efter en stroke. Hennes äldre syster Alice (som blev jurist som pappan, dvs förebilden till Atticus) skötte hennes rättigheter, ända tills hon var nästan 100 år. Då var det aldrig tal om nån utgivning.
Men i november förra året dog Alice. Och nu kommer boken... man kan ju bara ana vilka ekonomiska tsunamikrafter som drivit på detta.
Harper Lee lär ha skrivit "Watchman" först men fått den refuserad på förlaget, tillsammans med tipset att skriva om den ur barnets synvinkel. Det var en lyckträff.
Så sannolikt är "Watchman" inte lika bra, det är väl därför den blivit liggande. Harper Lee har sagt ja, och en domstol har slagit fast att hon vet vad hon gör, men jag är tveksam.
Ändå är det klart att jag vill läs den!
Om inte annat har den ett stort litteraturhistoriskt värde. Och för mig kan varken den eller något annat smutsa ner mästerverket "To kill a mockingbird".
Det blir mitt bästa lästips till alla i sommar!
Fortsatt trevlig sommar – nu går jag på semester. Ann-Charlotte Irhede och Fredrik Kylberg turas om att vara kulturredaktörer under tiden.