Det var som en tung sorg som bredde ut sig i onsdags morse. Hur kan människor rösta på att ge etablissemanget en spark i röven? Ursäkta, men det är oansvarigt. Man måste rösta på något, på ett politiskt program som man anser är trovärdigt. Gärna för mig på andra kandidater och partier än de gamla vanliga, det står alla fritt förstås.
Men att främst vilja ge en spark i röven åt "makten" är tonårstrots. Inte att ta ansvar.
Min kloka dotter sms:ade: "Jag är så ledsen som ung kvinna att en kvinna som inte behagar utan är kantig i offentligheten straffas av hat medan en man som gör det belönas". Hon konstaterar att många amerikanska män alltså hellre röstar på en man de egentligen inte gillar, än en kvinna som inte spelar enligt kvinnliga villkor.
Stackars, stackars alla... Män som kvinnor. Jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka åtta år i tiden. Minns ni "yes we can!" och allt hopp som den underbare Barack Obama sådde omkring sig. Those were the days.
Tänk. En president som själv skrev sina väldigt fina memoarer "Min far hade en dröm". Ja, det ska verkligen vara han själv och ingen annan. Det är en uppväxtskildring som platsar i den riktiga litteraturen, välskriven, lättläst, intressant och förvånansvärt uppriktig.
Splittrad bakgrund med en pappa från Kenya och ensamstående amerikansk mamma, studier och sport som vägen framåt. Det är en utvecklingsresa som många i världen säkert kan känna igen sig i.
Läs den, om inte annat för att hålla i minnet att en annan väg än Trumps faktiskt är möjlig.
Yes it is. Och kommer att bli så igen.
Medan Obama är en strålande memoarförfattare, så är Donald Trump nåt helt annat.
Han har också kommit ut med en självbiografi, nämligen ”The art of the deal” 1987. Den var författad av en spökskrivare, journalisten Tony Schwartz, som följde Trump i 18 månader. I somras sa han i en intervju med The New Yorker (DN skrev om den 19/7 i år) att han djupt ångrar jobbet, trots att det gjorde honom rik.
Han tror att boken genom åren kan ha bidragit till Trumps framgångar. Fast den, enligt Schwartz, är förskönad och till stora delar fiktiv. Alltså uppdiktad för att ge en bättre bild.
"Jag målade läppstift på en gris" är hans talande uttryck.
Tony Schwarts menar att den Trump han lärde känna genom många, långa samtal är en patologisk lögnare, känslostyrd och aggressiv.
Måtte han ha fel.
Måtte Trump inte hinna ställa till för mycket innan hans presidenttid förhoppningsvis är över om fyra år.
Nej, läs Barack Obama och minns att en annan väg än lögnens är möjlig.
Och kommer att bli så igen.
Yes it will.