Det finns så mycket kvällsnöjen. Många människor var på underbara Laleh i Saab arena på fredagskvällen. Eller på stå upp-aren Messiah Hallberg på The Crypt i onsdags.
Det är bra. Väldigt bra. Man får inte låta sig dras ner, inte av mörkret, inte av Trump, inte ens av det hemska, hemska, hemska kriget i Syrien. Fast hjärtat vill brista och samvetet skriker.
När allt känns tungt har jag ett helt annat kvällsnöje.
Jag går ensam, med labradoren Rufus, till Centrala kyrkogården i Linköping. Här känner jag mig trygg. Ju senare timme, desto bättre. Vi låter oss uppslukas av mörkret, smälter in i natten och mumlar förtroligt med de döda. Hej hej Henrik Bernhard Palmaer, vars grav nu är räddad som "kulturgrav", visst var det din vassa ilska som gjorde att du grundade Corren 1838? Du fick ju inget jobb på Katedralskolan och ville hämnas i skrift. Hej mamma och pappa, jag saknar er så, ni lever i mig, fast det börjar bli länge sen. God afton ni 33 stackare, var ni nu ligger, som togs av smittkopporna år 1863. Ursäkta att jag stör, du som kommit från diktaturen i Iran och har så många figurer och hälsningar på din grav. Och hallå du som fått inskriptionen "Af tacksamma barn åt den huldaste moder" på din sten.
Här var rena landet, åkrar och fält utan minsta hus, när griftegården invigdes hösten 1811. Innan dess begravdes människor runt S:t Larskyrkan och domkyrkan mitt i centrum. Det var ett elände, gravarna fick inte plats, och det var hätska diskussioner och stort motstånd, läser jag i Ove Hasslers gamla bok "Kyrkogården berättar om det Linköping som var. Linköpings och S:t Lars griftegård 1811–1899" (från 1976). Det var en stor fråga under lång tid i hela landet. Städerna växte, de döda trängdes och man fyllde till och med på jord runt kyrkorna för att få plats med fler på höjden, men då blev det mögel i byggnaderna. Dessutom började man få upp ögonen för smittrisken när sjukdomar härjade.
Så trenden blev att anlägga nya kyrkogårdar utanför städerna. Först kom Karlstad år 1800, Linköping var åtta i landet 1811 och Norrköping var också bland de första år 1812.
Nu blev det en stor fråga med liktåg från staden till kyrkogården. Ett bolag med "fint folk" bildades, de köpte in en likvagn och skänkte till församlingen. Den skulle vara så enkel och värdig som möjligt, sa domprosten Dubb, även de fattiga ("mindre bemedlade") skulle ha råd att hyra in den. En annan stridsfråga under 1800-talet var att folk bredde ut sina gravar, tog för sig och planterade träd och anlade vallar.
Somliga begravningar var storståtliga publiktilldragelser. När domprosten Linder begravdes 1882 var det en "böljande massa" på uppåt 8 000 personer som följde med processionen från domkyrkan.
Ja, människor är alltid människor, vi är oss lika genom seklerna med våra strider och våra glädjeämnen, tänker jag när jag leds av de flämtande gravlyktorna och de skyddande, svarta trädkronorna. Vi har klarat prövningar förr; sjukdomar, krig och fasor.