Fick ett brev i posten, ja, den gamla, vanliga sorten med kuvert och frimärke. Någon har verkligen gjort sig besvär. Det kom för över en vecka sen och jag la undan det, men det skavde i mitt undermedvetna. Sen kom pyromandåden mot tilltänkta asylboenden. Och så det fasansfulla skoldådet med, enligt polisen, rasistiskt motiv i Trollhättan. "En svart dag för Sverige", sa Stefan Löfvén. En svart dag.
Och brevet flöt liksom upp ur mina högar på skrivbordet. Men tyvärr saknar det avsändare, så jag kan inte svara på vanligt sätt. Jag får göra det här.
Kära brevskrivare - tack för ditt brev som i sin helhet ser ut så här:
NU FÅR DU VÄL I ALLA FALL GE DIG !!!!! Åsa! (mitt namn skrivet för hand)
HUR KAN DU FORTFARANDE TJATA OM ”JÄRNRÖRSDINCIDENTEN” MM ????
HUR KAN´ DU SÅ GUDALIKT SE UPP TILL KATARINA MAZETTI ??
ATT HON FÖR FLERA ÅR SEDAN ANSÅG ATT SVENSKARNA VAR ”GRAVT INAVLADE MED HÄNGANDE HAKOR,” TYCKER DU VISST FORTFARANDE ÄR OK !! TACK O LOV FICK HON SPARKEN FRÅN ICA-KURIREN OCH HON ÄR MINST LIKA OHÖVISK OCH UPPBLÅST, SOM DE SOM DU HAR FÖR VANA ATT HACKA PÅ, SÅ FORT DU FÅR TILLFÄLLE !!! BESPARA OSS DINA KRÖNIKOR I CORREN, TACK !!!!
Precis så skriver du. Med stora bokstäver och många skiljetecken för säkerhets skull.
Hm, jo, men du, det beror ju på vad man menar med tjatar. När jag söker i Correns textarkiv så ser jag att nämnt järnrören två gånger på två och ett halvt år. I krönika om Katarina Mazetti och nättrollen 17/1 2013 och i krönikan för två veckor sen (10/10) om Tage Danielsson.
I Mazettifallet var det hon själv som lite torrt sa: ”Ingen hade väl trott att järnrörsmännen läser Ica-kuriren det första de gör på onsdagsmorgonen...”. Hon hade skrivit en tämligen oskyldig krönika i Ica-kuriren som helt oväntat drog till sig tusentals hatmeddelanden.
I Tage-krönikan hyllade jag hans dikt ”Eftertanke” om tvivlet som livshållning. Tvivlet skulle aldrig få för sig att vifta med järnrör, skrika "hora" eller kalla en kvinnlig författare för ”batikhäxa”, skrev jag.
Kära brevskrivare. Jag förstår att du är arg och känner dig påhoppad på något vis. Förlåt om jag säger det, men jag har precis läst den intressanta boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende” av Linköpingsterapeuterna Jakob Carlander och Andreas Svensson. De konstaterar att det finns några gemensamma nämnare för dessa medmänniskor. Dit hör att skriva brev och inlagor med stora bokstäver. Att använda många utropstecken och andra markörer, som frågetecken.
Jag säger inte att du skulle vara rättshaveristisk, jag säger bara att det är ett vanligt tecken.
Du, vi har alla varit där, eller i närheten. När vi blir förbannade för att vi känner oss felbehandlade, när vi råkar ut för orättvisor eller upplevda orättvisor, motgångar av olika slag. När anhöriga åker in och ut i vården, hos olika läkare varje gång. När man tycker att ingen lyssnar. Då blir man sådär förbannad, jag känner väl igen det.
Kära brevskrivare. Ska jag tolka det som att du känner dig kränkt eller kanske hotad som svensk?
Gör inte det. Det finns ingen anledning.
Vi som haft en sån evinnerlig tur att födas just här och just i denna tid, vi ska vara väldigt glada. Det är jag. Varje kväll när jag cyklar hem under gatlyktorna och höstträden längs gatorna i fina Linköping tänker jag på det och gläds. Jag tackar min lyckliga stjärna för mitt liv här.
Att få bo här i Sverige ser jag som en nåd. Ingenting mindre än en nåd.
Kära brevskrivare. Jag kan inte lova att aldrig mer nämna ordet järnrör. Jag är nämligen väldigt, väldigt oroad över den typen av retorik.
Hårda ord, aggressiva åtbörder, ett tonläge som hetsar är precis det som kan få ensamma unga män som Breivik eller 21-åringen i Trollhättan att dra alldeles fel slutsatser och ta till besinningslöst våld mot oskyldiga människor.