Det har varit en mörk museivecka i Linköping. Först kom nyheten att Linköpings slotts-och domkyrkomuseum sagt upp sina fyra medarbetare och går ner på sparlåga. Dagen efter kunde vi berätta att Östergötlands museum varslar 10 av sina 67 anställda. Även där är det risk för försämrade öppettider. Usch, det väcker dåliga minnen. Minns ni krisen runt 2003–2004 då ekonomin var i botten och vårt länsmuseum hade sämst öppettider i Sverige? Rys.
Nu talar museichefen Olof Hermelin om urholkade statsbidrag som orsak till den nya krisen.
Man måste undra, har vi verkligen inte bättre råd att gemensamt vårda och gestalta vår egen historia?
Det är sorgligt.
Dessutom, som avgående chefen på slotts- och domkyrkomuseet Markus Lindberg, påpekar: Just nu när besöksnäringen är växande. Och när Linköping satsar så stort på just denna växande näring, lägger jag till.
Visst är det knasigt.
Lilla, fina slotts- och domkyrkomuseet har inte haft pengar att annonsera för. Så folk har inte hittat dit.
Och att länsmuseet faktiskt slutat annonsera på traditionellt sätt om sina utställningar och program kan väl knappast öka populariteten. Det kanske ni inte har tänkt på, men så är det. Jag är ganska säker på att det bidrar till känslan av att museet inte tar plats, som man önskar att det skulle. Och därför kanske inte alla känner till nya barnavdelningen Viljans värld som invigdes i våras?
Nu tänker ni att jag skriver i egen sak, men jag tror ändå inte att hemsidan, Youtube och Facebook räcker för att nå ut, och vet också att beslutet att dra in all annonsering är omdiskuterat.
Oavsett det hoppas jag att museernas ekonomi kan stärkas. Bra, pigga museer som berättar vår historia och väcker aktuella frågor behövs i ett gott samhälle.
Slotts- och domkyrkomuseet har ju, som vi skrev i tisdags, lösa samtal om samarbete med Gamla Linköping. Bra tänkt. Men varför inte med länsmuseet?
Domkyrkan, stiftet och Linköpings slott (som är Sveriges äldsta i bruk varande profana byggnad) är väl inte bara lokalt intressanta utan lika mycket länsangelägenheter. Gamla Linköping är ju ett friluftsmuseum med en folkligare framtoning som visar vardagsliv från framförallt 1800-talet. Det är inte så kyrkoantikvariskt eller medeltidshistoriskt. Det är däremot länsmuseet.
På medeltiden, när slottet och domkyrkan började byggas, var äktenskap en vanlig väg till samarbete och ekonomisk framgång. Som äktenskapet mellan Vasakungen Johan III och Katarina Jagellonica från Krakow.
Så när de akuta kriserna är över, får jag föreslå en sondering om äktenskap mellan Slotts- och domkyrkomuseet och Östergötlands museum?
PS. Roligt att liberalerna så helhjärtat nappar på "min" idé om ett ungdomskulturcentrum i Skyltenområdet (som de skrev på Corren debatt 29/9), och att den styrande majoriteten förra veckan presenterade liknande idéer. Dock, äras den som äras bör, jag stöder idén, men den kommer från ungdomspegagogen Benjamin Imamovic.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Nås på asa.christoffersson@corren.se.