I dag vill jag hylla Spaniens kung Juan Carlos. Jag struntar i den idiotiska elefantjakten med älskarinnan och den korruptionsanklagade svärsonen. Har man lurat militärskjortan av diktatorn Franco och lett sitt land till demokrati så är man en hjälte.
När jag var ung var Europa fullt av diktaturer. Det är förunderligt att tänka på nu. Jugoslavien, Albanien, Ungern, Bulgarien, Rumänien, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Polen, Sovjet och de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, inte ens självständiga, var alla kommunistdiktaturer. Portugal och Grekland högerdiktaturer.
Liksom Spanien. Där härskade generalen Fransisco Franco sedan det blodiga inbördeskriget 1936-1939.
Hans välde krossades och demokratin segrade tack var två helt osannolika figurer.
Den första är kungen och den andra premiärministern Adolfo Suárez. Båda Francokillar.
Suárez dog 23 mars i år, 81 år gammal och sjuk i Alzheimers. Och den skröplige kungen meddelade i måndags att han abdikerar. Det är klokt och honom väl unt.
Så här var det. Franco insåg tidigt att han måste planera för livet efter sig själv och utsåg den då blott 10-årige Juan Carlos, prins i kungafamiljen som levde i exil i Portugal, till sin tronarvinge. Lille Juanito sattes på tåget till Madrid och växte hos Franco. Lydigt traskade han i Francos skugga och veterligt knystade han inte ett oppositionellt ljud.
När Franco dog 1975 installerades Juan Carlos som kung och envåldshärskare.
Allt enligt planen.
Men – till allas förvåning satte den unge kungen genast igång med att införa demokrati.
Han behövde förstås en rask premiärminister och fick tips om Adolfo Suárez, en drygt 40-årig nobody från landsorten som gjort karriär inom Francos rörelse Movimento nacional.
Suaréz blev premiärminister 1976 och på bara ett år drev han med otålig energi igenom allmänna val, två kammar-riksdag, legalisering av kommunistpartiet och amnesti för politiska fångar. Puh! Självklart med motstånd från höger och misstro från vänster (han var ju ändå en före detta Franco-Falangist). Men hans enda mål var demokrati. Och dit styrde han.
1981 avgick han frivilligt av olika skäl.
Sen kom statskuppen 28 februari samma år. Jag minns tv-bilderna så väl, en liten löjlig figur vid namn Antonio Tejero rusade in med puffran dragen och sköt omkring sig i spanska parlamentet, som ockuperades av honom och 200 man i 22 timmar. Tejero var överstelöjtnant i Francos paramiltära och fruktade poliskår Guardia Civil och i själva verket livsfarlig. Det är ofta de löjliga som är livsfarliga.
Det var då kung Juan Carlos gjorde ännu en historisk insats. Han drog på sig ÖB-uniformen och höll sitt berömda tv-tal där han uppmanade kuppmakarna att ge upp och alla andra militärer att stanna i sina förläggningar.
Och så blev det. "I dag är vi alla monarkister", utbrast till och med kommunistledaren Santiago Carillo.
En liten aning om hur djupt Francorötterna satt nedborrade i den brända spanska jorden fick jag själv på hösten 1981, ett drygt halvår efter den misslyckade militärkuppen. Jag var i Madrid opch gjorde reportage om Picassos målning "Guernica" som då äntligen kommit hem, efter exilen i USA. Picasso hade stipulerat att målningen inte fick befinna sig på spansk mark förrän landet var demokratiskt.
Nu var det äntligen, äntligen dags. Hela Pradomuseet bubblade.
Men när jag ringde kulturdepartementet snörpte informationssekreteraren: "Picasso? Det är en ful man. Varfär frågar du om honom? Det finns så många andra spanska konstnärer...".
1982 valdes socialistledaren Felipe Gonzalez till regeringschef och vandringen mot demokrati, öppenhet och medlemsskap i EU fortsatte.
Men den som avgjorde från början, det var Juan Carlos. En av efterkrigstidens stora hjältar. Vem står nu upp mot högerextrema krafter, som hotar allt vi uppnått i det Europa som för bara några decennier sen var fullt av diktaturer?
Det måste vi alla göra.