Je suis Charlie. Jag är Charlie. Det ropet för yttrandefrihetens försvar har skallat sedan det brutala attentatet mot satirtidningen Charlie Herbots redaktion i onsdags. Vi är alla Charlie, som vår nya chefredaktör Anna Lindberg skrev omedelbart efter dådet där tio medarbetare på tidningen och två poliser kallblodigt mejades ner. Det gäller än, medan dramat ännu pågår.
Ja, allt detta fruktansvärda pågår fortfarande och nya dödsoffer rapporteras i Paris medan jag skriver det här. Låt det ta slut, låt dem gripas, låt vapnen kallna, ber jag medan bilderna rasar in på alla nyhetssajter och mina ord tar slut. Det här är sådant som inte går att förstå, att släppa in. Det är för brutalt, för omänskligt. Som när Anders Behring Breivik utförde sitt vansinnesdåd i Norge 2011.
Precis som Åsne Seierstad gjorde i sin lysande bok "En av oss", så måste man stanna vid människorna. Det är därför som vi på nästa sida berättar kort om alla de tolv mördade i samband med attentatet på Charlie Hebdos redaktion.
Jag tänker så mycket på det. Den invanda miljön med en lite ostyrig, typisk redaktionsmiljö. Veckomötet med, antar jag, väldigt ostyriga medarbetare. Jag inbillar mig att jag hör debattglada franska röster som grälar och gnabbas. Och så tänker jag på tecknaren Corinne "Coco" Rey som kommer lite för sent, hon har hämtat sitt lilla barn på förskolan och skyndar till redaktionen, antagligen med andan i halsen. Barnet får följa med.
Det är hon som utanför porten möts av två mörkklädda, tungt beväpnade män som tvingar henne att slå in koden, den hemliga koden, och släppa in dem. Mördarna rusar rakt in och skjuter besinningslöst, allt är över på 5 minuter. Coco Rey klarar sig. Men jag kan inte sluta tänka på henne. Vad skulle hon ha gjort, där stod hon med sitt barn vid handen? Hur många gånger sprang jag inte själv och hämtade barnen och tog med dem till redaktionen, när de var små? Jag är Coco Rey.
Av allt som skrivs just nu fastnar jag också för en kort krönika i brittiska The Telegraph. Det är den politiske kåsören Michael Deacon som vänder på perspektiven. Han skriver (fritt översatt): "Terrorister blir inte förolämpade av skämtteckningar. Inte ens teckningar som karikerar Profeten Muhammed. De bryr sig inte om satir. Vad jag vet kanske de inte ens bryr sig om Profeten Muhammed".
Nej, det terroristerna är ute efter, menar Deacon (och förvisso många andra) är att skapa kaos och motsättningar och väcka avsky för muslimer. Att få icke-muslimer att förfölja muslimer, och muslimer att ta till våld. Att skapa inbördeskrig.
Se på forna Jugoslavien, där åtalades den serbiske presidenten Milosevic just för att med propagandans hjälp ha skapat en stämning av "hat och rädsla" mellan kristna och muslimer. Detta som en grund för kriget, ett sätt att få vanliga människor våldsbenägna.
Jag tänker på det. Att det vi inte behöver nu är mer motsättningar, inte mer hat. Utan förnuft och sammanhållning.
I dag har vi bjudit in en alldeles speciell gästskribent. Det är komikern och föreläsaren Zinat Pirzadeh med rötterna i Iran och trådar till Linköping.
Vi bad henne skriva på temat "Med humorn som vapen".
Hon sa genast: Åh, det här är så känsligt... Jag har själv blivit utsatt... men det är så viktigt. Jag skriver!
På nästa uppslag finns hennes mycket läsvärda text.