Tomas fick jobb som fängelsepsykolog på Roxtunaanstalten, då ett ungdomsfängelse med 51 anställda och 68 intagna och en egen liten värld där det sociala livet var en viktig del av behandlingen.
Dit kom de smällkall vinter i sin lilla Renault utan värme, Monica var bara 19 och Tomas 29. De lämnade en trång etta i Stockholm och flyttade in i den s k ”psykologvillan” (som ligger kvar på Grönlundsvägen 2) med fem rum och golvvärme! Monica var överväldigad.
Båda döttrarna är födda på Linköpings lasarett, Emma 1961 och Paula 1964.
På biblioteket läste Tomas internationella poesitidskrifter.
Monica och Tomas älskade musik och gick ofta på konserter i Wallenbergssalen och Katedralskolan och de tog emot sina gästande författarvänner på järnvägsstationen. Inte minst amerikanen Robert Bly, till vilken Tomas skämtsamt skrev: ”För att Ni ska känna igen mig kommer jag att vara iklädd grön frack, lösskägg, halmhatt och läsa Nixons självbiografi. Kanske kan det också ordnas på något enklare sätt”.
Men under de här åren kom också knarket och klimatet bland de unga brottslingarna på anstalten hårdnade.
”Tomas trivdes, i synnerhet de första åren, sedan blev det för tungt att kombinera det krävande arbetet med att skriva”, har Monica berättat.
Till Robert Bly skrev Tomas 1964: ”Jag har fått semester från en oavbruten fronttjänst från ANSTALTEN som mer och mer börjar likna Cypern” (där det då var oroligt).
Linköpingsflickan Margareta Tolf Karlsson var personalbarn på Roxtuna och satt ofta barnvakt hos Tranströmers. Hon har berättat: ”De var väldigt snälla, varma och trevliga människor. En gång fick jag och en kompis hjälpa till att servera hemma hos dem. Vi tyckte så mycket om dem, det var nåt visst med dem.”
Och viktigast av allt - många dikter kom till under Linköpingsåren, inte minst diktsamlingen ”Klanger och spår” från 1966.
I Västerås har staden låtit hugga in sju haikudikter av Nobelpristagaren i stenplattor på gator och torg. De delar också ut ett årligt litterärt pris i Tranströmers namn och vid biblioteket finns Tranströmers plats.
I Linköping finns statyer av Elsa Brändström och Tage Danielsson. Och bussarna med kända namn förstås. Här får dock inga levande personer ha platser uppkallade efter sig, enligt kommunens praxis.
Får jag komma med några förslag: Döp ett torg eller en gata efter Tranströmer – någon central och viktig plats, inget litet hörn! Beställ en ny staty längs kulturstråket från stationen till biblioteket. Ordna guidade Tranströmervandringar med diktuppläsning (som dramatiserade stadsvandringar).
Men mest vill jag se diktcitat på gator och torg. Självklart måste det ske i samarbete med upphovsrättsinnehavarna. Tänk er att beledsagas av sådant som:
”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”
(17 dikter, 1954)
***
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
(Gläntan, 1978)
***
”Vi är på en fest som inte älskar oss”
(Minusgrader, 1978).
***
”Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”
(Svarta vykort, 1983)
***
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!"
(Romanska bågar, 1989)
Ja, man kan hitta citat på citat. Eller hela, korta dikter. Tänk att då och då få sådana rader som promenadvänner. Ofta kanske man bara skulle gå förbi, med andan i halsen eller med glädje i bröstet mot ett kärt möte.
Andra gånger kanske man dröjer... stannar till, andas. Läser till exempel:
”Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte. Men vill fred”
(Allegro, 1962)
***
Vi ger oss inte, men vill fred. Styrkt skulle man gå vidare. Det vill jag läsa när jag går runt i min hemstad, där Nobelpristagaren Tomas Tranströmer en gång bodde.