Historien om ”Stilla natt” är som en julsaga. Särskilt den delen som handlar om julnatten 1914 då soldaterna i skyttegravarna la ner vapnen och förenades i just den psalmen. På tyska, sen svar på engelska... över slagfältet. Tänk er!
Det hade varit en tröstlös höst och soldaterna låg i diken kantade av taggtråd. Ingen trodde längre att kriget var snabbt överstökat. De satt fast med fukt, råttor och döden som sällskap. Emellan dem låg "Ingenmansland”, en sönderskjuten lervälling som ersatt de kålfält som tidigare fanns där i Flandern (i flamländska Belgien). Kylan hade kommit lagom till jul och marken var nu frusen. Tidigare hade soldaterna, unga män som din granne eller min son, skjunkit ner till knäna i leran.
Min pappa föddes det året. När ”Stilla natt” ljöd över slagfälten i Flandern var han en liten baby i Norrköping. Herregud, längre sen är det inte.
Och är det något jag önskar mig, förutom en ny vedyxa och en härlig dag tillsammans med min bror och våra familjer, ja då är det att ”Stilla natt” kunde ljuda över byar och städer, över berg och slätter, över förorter och villakvarter, över svenskar och flyktingar, över dig och mig och oss och dem.
Musikskribenten Peter Bryngelsson ger oss sina favoritversioner av ”Stilla natt” i sin essä om julpsalmernas julpsalm "Stilla natt". De är med Bing Crosby med gosskör, Simor & Garfunkel och Blind Boys of Alabama. Min egen är den i domkyrkan i natt. Den fullsatta kyrkan, de tusen personerna under valven, de som sett oss Linköpingsbor i hundratals år, som hört oss, skyddat oss och förlåtit oss ett och annat. Stilla natt, heliga natt, mörkret flyr, dagen gryr...
God jul alla kära läsare!
Åsa Christoffersson är kulturredaktör på Corren. Nås på asa.christoffersson@corren.se.