Ni noterar väl Leif G W Perssons halsband, det som han gärna sitter och fingrar på i tv. Där har han sin pappa Gustavs klackring.
Visst är det något gripande och älskligt över den uppenbart socialt fumliga karln. Självklart såg jag första avsnittet av tv-dokumentären "Min klassresa" i tisdags, nästa sänds i morgon. Tv-journalisten Jens Lind har gjort en fin transformation av GW:s läsvärda självbiografi "Gustavs grabb".
Här får vi dessutom höra systern Mauds version och träffa gamla barndomsvänner. Lägger särskilt märke till när Maud säger att Leif och mamman var så lika, så lika. Därför gick de inte ihop. Leif framstår som extremt begåvad, ett geni, som ibland uppträder överlägset mot jämnåriga. Har flera fruar. Lider av oförsonligt hat mot mamman, den onda. Älskar pappan, guden.
Han tittar inte gärna folk i ögonen och han svarar lite "bredvid" – inte artigt och förväntat, däremot alltid intelligent och intressant.
Relationer är inte hans bekväma område.
När han skulle komma till Linköpings Bokens dag 2013 gav han mig sällsynt darriga nerver, kan jag berätta. Eftersom biljetterna sålde slut så snabbt, och många blev besvikna, så bestämde vi i sista stund att tv-sända i 24corren. Då skulle han hoppa av, meddelande han tjurigt. Förresten var det för dåligt betalt, la han till (alla författare får samma arvode, ca 6 000 kr enligt Författarförbundets taxa). Och de andra författarna var inte bra nog "ska du veta", gnällde han i telefon bara nån vecka före själva dagen.
Men okej... bara nån betalade resan så (allt var uppgjort sen länge). Mutter, mutter...
Några dagar senare meddelade förlaget helt plötsligt att han bara skulle stanna halva kvällen... mer orkade han inte med sin onda höft. Jaha, men han kan sitta och signera på Ica Maxi hela eftermiddan... tänkte vi, bet ihop och styrde om hela programmet.
Sen kom han, på utsatt tid, signerade snällt till hela långa kön, skötte sig på scen och gjorde så vitt jag kunde märka succé med sina slagkraftiga one-liners.
Gissa om jag var stressad och förbannad. Diva! Inte minst var jag arg på de andra väldigt bra författarnas vägnar (Margareta Strömstedt, Elin Olofsson och Pelle Sandstrak). Nu efteråt ser jag ju den nervösa artistsjälen under professorns nedlåtande yta. Han var lika nervös som jag! Tänker på det när jag ser dokumentären och han, som han själv sagt, "slänger upp sina egna inälvor på disken". Där är en rädd liten pojke... pappas pojke.
Hösten 2013 var jag så trött på GW att jag aldrig mer ville se "Veckans brott". Nu gläder jag mig över att en så introvert person som denne Persson kan vara en stjärna. Får vara en stjärna. Med sakkunskap, udda charm, noll förmåga att ljuga och förställa sig och ett briljant språk som blandar formell akademiska med vardagligt klarspråk är han ett fenomen. Dessutom står han ofta för sans och vett när alla andra går i spinn i debatten.
Fast deckarna han skriver om den gräslige polisen Evert Bäckström är för långa, det tycker jag faktiskt.