Stan är svart av jublande människor. De hurrar och sjunger norska och svenska nationalsångerna, Frälsningsarméns musikkår spelar.
Så dras människomassan mot det tyska vicekonsulatet på S:t Larsgatan 22. Där sitter ett hakkors på fasaden. Plötsligt skriker någon "ner med nazistjävlarna!". En ung norrman lyfts upp på villiga händer, han klättrar längs fasaden, river loss skylten och slänger den i gatan. Tumult och kaos är nära.
Evert Öberg var ung konstapel i Linköping då, senare blev han populär skolpolis som lärde barnen trafikvett. Han är död nu, men berättade flera gånger i Corren om 7 maj 1945, dagen då tårtorna tog slut och restaurangerna bågnade. Han och den äldre kollegan Carl Spåre hade instruktioner att se mellan fingrarna, så när norrmannen klättrade upp sa Kåre att det där bryr vi oss inte om, "låt honom ha den glädjen".
Men när skylten låg på gatan blev det farligt. Människomassan trängde på för att spotta på den. Då lyfte den unge konstapeln skylten över huvudet och gick iväg. Folk följde efter och när han smet undan in mot posten och gömde skylten i en postsäck skingrades de.
Klockan 5 på morgonen gick Evert Öberg av sitt pass och vad han mindes var det varken bråk eller fylla i Linköping på hela natten. Bara glädje. Trots att Linköping hade aktiva nazister, och trots att de tre judiska familjer som fanns här under andra världskriget inte haft det lätt, låg det inget hat i luften denna ljumma majkväll, försäkrade Evert Öberg.
Nazister i poliskåren då? Så här sade han om det:
"Det skulle inte förvåna mig om det fanns någon, men i så fall höll han tyst, det gick inte att komma med något sådant bland oss. Nej, det var rejäla gubbar, många av oss var unga och vi var mest arbetargrabbar eller söner till hantverkare."
Inget hat. Inga nazister eller rasister. Den kvällen hade man velat vara med.