Det finns en handskriven, darrig papperslapp i stadsbibliotekets källare. Skriven med blyerts på 1930-talet.
En lapp som gjorde mig alldeles knäsvag, när bibliotekarien Mathias von Wachenfeldt visade den i bibliotekets rika handskriftssamling, en av de största i landet.
Det är ett helt rum, med närmare 400 hyllmeter, proppfullt av handskrifter från år 1186 och framåt. 1186! Historiens vingslag viner verkligen runt de torra, prydliga arkivmapparna.
Här får man inte botanisera själv, förstås, men man kan gå till forskarsalen längst in i biblioteket och beställa upp material att studera.
Hela handskriftsrummet tar andan ur en. Men alldeles särskilt just den här lappen. Den skriker: "Hjälp! Hjälp! Jag orkar inte mer".
Så mänskligt. Så rörande.
Det är Nobelpristagaren Verner von Heidenstam som håller i pennan. Under lappen ligger ett bokkorrektur från Bonniers och en förtvivlad hög av spridda anteckningar.
Så här skriver Heidenstam på övre halvan av lappen:
"Här ligger bladen till min självbiografi.
men jag är sjuk och kan visst ej fullfölja den.
Den 27 mars 1900"
År 1900? Den uppburne nationalskalden, som fick Nobelpriset 1916, är över tre decennier fel i tid. Korrekturet från Bonniers är från 1934, så sannolikt är lappen skriven 1934 eller 1935.
På nedre halvan av lappen lägger han till:
"Jag är förbi
Kanske Karin Bang kan ha tid att skriva den. Hon har redan skrivit ett kapitel i den."
Åh, nej, fel igen. Kate heter ju Heidenstams sista hustru (även de om de aldrig var lagligt gifta). Inte Karin.
Det hugger i hjärterötterna och jag tänker på kära släktingar som vandrat in i dimman på äldre dagar. På att jag kanske hamnar där själv.
Fortfarande är demens en skambelagd sjukdom, ja folksjukdom nu när vi blir äldre och äldre. Det borde inte vara så, det borde vara vanligt att öppet säga "jag är förbi", nu kan ni inte förvänta er något av mig, nu tappar jag greppet och måste få lugn och ro med människorvärdet i behåll. Och det är okej.
Så gjorde faktiskt Roland Reagan (eller hans personal) en gång. Han gick ut med ett pressmeddelande där han berättade för hela världen att han hade Alzheimers och därmed lämnade offentligheten. Och det fungerade. Tyvärr har tillvägagångssättet inte blivit stilbildande.
Men hur gick det för Heidenstam och självbiografin? Jo, när lappen skrevs 1934-1935 var han runt 75 år. Han hade sorgligt nog inte förmått ge ut någon bok sedan fantastiska "Nya dikter" 1915. Och 1940 dog han, sjuk och totalförvirrad, omgiven av stridande "vänner" som motat bort Kate Bang från Övralid.
Men Bang och litteraturvetaren Fredrik Böök jobbade på annat håll vidare med självbiografin "När kastanjerna blommade" och fick faktiskt ordning på anteckningarna så att boken kunde ges ut 1941.
Den är fin, lätt och soligt skriven, och märkligt nog inte alls skuggad av hans annalkande demens.
Tack bibblan
Tack för en lärorik och härlig flytta in-vecka på Linköpings stadsbibliotek! Vi har flera reportage sparade, så håll utkik framöver.
PS. Nu hoppas jag bara att torget framför bibliotekets stiliga entré kan döpas om till Tranströmers plats. Det är många som uttalat stöd för idén här under veckan.
Corren kultur har under en vecka, 20-24 april, flyttat in på Linköpings stadsbilbiotek. Nu återgår vi till redaktionen. Nästa gång (i maj) flyttar vi in på Linköpings universitet.