Såg "Den allvarsamma leken" på bio, Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman ni vet. Han är och förblir en av de alldra främsta författarna, så lätt och snyggt han skriver, modernt på nåt sätt. "Kärlekens grymma psykologi har aldrig förr eller senare skildrats så ärligt i svensk litteratur. Aldrig heller med ett så försonande medlidande", skriver Göran Hägg i "1001 böcker du måste läsa innan du dör" om romanen från 1912.
Jag läser om boken nu och dras direkt in i Stockholm för drygt hundra år sen. Vilka miljöer, inte minst tidningsredaktionen där huvudpersonen Arvid arbetar. Vilka människor. Vilka moraliska dilemman som han och hans älskade Lydia utsätts för. De är båda gifta på annat håll – för pengarnas skull.
Men i somras läste jag också ”Märta och Hjalmar Söderberg, en äktenskapskatastrof” av Johan Cullberg och Björn Sahlin (från 2014). Vilken chock. Var Hjalmar Söderberg en genuin skitstövel? En man som söp och var otrogen... Med en parallell, hemlig familj i Köpenhamn. Med manliga läkarvänners hjälp får han sin äkta maka Märta ("Dagmar" i "Den allvarsamma leken") inspärrad på mentalsjukhus för hysteri. I många år. Allt för att hon inte vill skiljas. Barnen tas ifrån henne och hon dör utfattig och ensam på sjukhus.
Cullberg och Sahlin har läst gamla journaler och kan visa att hon egentligen led av reumatism, inte sinnessjukdom, och därför inte kunde inte ta hand om sig och barnen. Tänk er! Fruktansvärt grymt.
Men: Det är inte bara en enskild man som är skurken. Det är det patriarkala samhället. Hjalmar kan inte skilja sig, han har inte råd. Det är ju bristen på frihet och jämställdhet för kvinnor som är den stora boven.
Varken Märta eller rivalen "Lydia" har egentligen nån riktig chans att stå på egna ben utanför äktenskapet. Både de och karlarna är fast i försörjningsansvar och äktenskap som inte funkar.
Ni kanske tror att Hjalmar Söderberg var en självklar förkämpe för kvinnlig rösträtt – det finns en ironisk passus i filmen som kan tolkas så. Men 1909 skrev han så här i "Hjärtats oro": "Hundratusentals nya röster, vilkas innehavarinnor i nittionio fall av hundra i politiskt hänseende är som små oskyldiga barn? Fordrar verkligen ’konvenansen’ det?”. Han utmålar tidens rösträttskvinnor som fula, otrevliga och okvinnliga.
Han tog tillbaka det senare, men Cullberg & Sahlin menar att det kanske inte är så helhjärtat. De citerar ur det hemma-hos-reportage i DN 1934 som ofta anges. Där säger Hjalmar:
”Men en sak tar jag tillbaka. Det var vad jag yttrade om feminismen och kvinnosaksrörelsen i 'Hjärtats oro'. De har ingen skuld till rabaldret i världen. Värre olyckor än de har kommit över oss”.
Men se filmen! Alla skådespelarna är suveräna, extra plus från mig till Michael Nyqvist som chefredaktör Markel och Liv Mjönäs som den försmådda hustrun Dagmar. Även plus till manusförfattaren Lone Scherfig som gett henne större plats än i boken.