Lever vi plötsligt på 1930-talet? Tänk Ukraina och den allt mer oberäknelige tsar Putin. Tänk Boko Haram i Nigeria. Tänk Islamiska staten i Irak och Syrien, IS eller Isis som vi sa tidigare. Man blir ju förtvivlad!
För 25 år sen föll Berlinmuren, den sista resten av Andra världskriget, och allt var så härligt, så härligt. Gränser öppnades, diktaturer föll, den globala fattigdomen började minska och vi jublade åt den Arabiska våren.
Nu hör vi om IS som hotar, mördar, förföljer, våldtar, massavrättar – och dessutom skryter om det. De försöker inte ens dölja sina blodiga brott utan använder dem tvärtom som marknadsföring. Alla andra vanliga muslimer, kristna, kurdiska yazidier, druser, shabakier och mandéer. Alla ska bort. Alla är undervärdiga. Pam pam pam, ariska rasen, pam pam pam, judarna måste utrotas, pam pam pam, ett eget tusenårsrike, pam pam pam, lebensraum. Tongångarna är så lika att man ryser.
Även IS mål är ju en egen "rasren" stat som de kallar kalifat. Området som de kastar sina onda blickar på är mycket stort, det är inte bara Irak och Syrien utan gäller också områden i Libanon, Israel, Jordanien, Cypern och södra Turkiet enligt vissa uppgifter. Hela arabvärlden enligt andra.
När två så livsfarliga ideer som "livsrum" och "rasrent" gifter sig, då stinker det.
Såg ni filmen på de 250 unga, syriska soldaterna, med händerna på huvudet, i bara kalsongerna, som tvingades marschera rakt ut i öknen - där IS sedan sköt dem. Mitt hjärta stannade. Titta på dem, alla unga män med hela livet framför sig, pojkar nästan, de ser ut som min son och hans kompisar allihop.
Eller intervjun med kvinnan som lyckades fly från IS kidnappare. Hon hade tvingats gifta sig med 12 tolv män, eller var det 13. Gifta sig. Vilken fruktansvärd, förskönande omskrivning för upprepade våldtäkter med salafismen i ryggen! Hon såg ut att vara lika gammal som min dotter.
Och i tisdags hallshöggs min 31-åriga, amerikanska journalistkollega Steven Sotloff framför kameran. Kanske var det precis när jag sprang hem på lunchen och gick ut med labradoren Rufus. Kanske var det just då, när jag gick i solen på Raoul Wallenbergs plats och tyckte lite synd om mig själv för att jag hade så mycket att göra på jobbet.
I senaste avsnittet av "Medierna" i P1 var frågan varför vi i medierna varit så sena med att rapportera om IS. Ja, det kan man verkligen fråga sig, men vi fick inget riktigt bra svar. Kanske fattade mina utrikeskollegor inte vidden av hotet, precis som människor inte fattade vad nazismen verkligen innebar på 1930-talet. IS har ändå redan slagit till i Sverige, inte ens det kände jag till. "Medierna" berättade att IS låg bakom både självmordsbombaren i Stockholm och attacken mot Lars Vilks.
Återigen undrar jag: Lever jag på 1930-talet? Vi är lika blinda, trögfattade och tappade bakom en vagn. Även om det är mänskligt att inte orka ta in att människan kan vara så fruktansvärt grym.
Men kan vi lära oss nånting av 1930-talet, finns det nåt vi kan göra av vår förtvivlan?
Mitt svar är ja. Är det något som vi måste skämmas för när det gäller Sveriges agerande före och under andra världskriget så är det vår snålhet när det gäller att ta emot judiska flyktingar. Diskussionen om hur de skulle ta jobben (minns de judiska läkarna) och blanda upp vår "folkstam", hur främmande de skulle vara och hur besvärligt det skulle bli, kanske med rasuppror som följd.
Usch, usch, usch. Den här gången ska vi banne mig inte göra om samma misstag. Det som måste gälla är ett generöst och medmänskligt, varmt flyktingmottagande. Rösta på vad ni vill, men inte på det parti som är däremot, nämligen Sverigedemokraterna.