Nu tar Bruno K Öijer-veckan slut. Var förstås på poetens föreställning på Stora teatern i Linköping i tisdags, långt från Sverigedemokraternas beryktade presskonferens/anti-flyktingpropagandamöte. Det var betydligt mer givande kan jag lova.
Eftersom jag var så långsam med att köpa biljett (ett halvt dygn efter släppet 16/9) så fick vi sitta allra högst upp, längst bak. Jag är glad att vi ens fick plats. Långt långt där nere i en ljuskägla såg vi en liten, svart, gänglig figur i hatt.
Hur skulle det här gå? Jag kunde vara lugn. Elektriciteten nådde ända upp till taket och rullade runt varv på varv längs alla fullsatta rader. Yeah! Poesimagi i rockkläder.
Men hörde ni Heidenstam-suset? Är inte så säker på att Bruno K Öijer själv skulle bli glad över jämförelsen... men jag tänker på hans fina läsning av "Okänt vin":
tillvaron klingar som glas mot glas
men vad handlade allt om
vad ville vi egentligen med våra liv
vad var det som var så viktigt
I nya diktsamlingen "Och natten viskade Annabel Lee" finns också korta "Ett regn i regnet", som lyder så här:
vem var jag
ett namn kanske
en väg
ett regn i regnet
ett luftslott
där livet flyttat in
och gråtit ut
som ett barn träffat
av en ond dröm
Jag kan inte låta bli att tänka på Verner von Heidenstams superdikt "Om tusen år". Den har följt mig genom åren och sitter alltid uppnålad vid min plats på redaktionen:
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Fötgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.
Ja, ni ser själva. Vem var jag? Ett namn? Vad var så viktigt? Och gråten är också med. Bruno är 63 år. Verner var 56 år när "Nya dikter", där "Om tusen år" är med, kom ut. Det blev hans sista verk, snart drabbades han av tidig demens som förmörkade hans liv och hindrade honom från att skriva klart något mer. (Han var för övrigt inte nazist, det är en seglivad och illasinnad myt, som bland andra Linköpingsprofessorn Martin Kylhammar har vederlagt.)
Men tillbaka till Öijer. Om Heidenstam redan var på väg in i ålderdom och sjukdom vid 56, så är Öijer vital som en ungdom vid sina 63. Trots det äldre och närmre döden, så är det ju med folk i vår ålder, och därmed kanske mer försonlig och fundersam. Men han är inte lika dyster som Heidenstam med sin begynnande sjukdom. Istället avslutar Öijer "Okänt vin" med de skinande raderna:
jag öppnade stängslet
släppte ut dom dagar jag har kvar
jag stod vid sidan av
såg dom leka fritt ute på fältet
och klara alla hinder
kasta av sej varje ryttare
Läckert. Så himla, himla läckert.
***
Bra: Tiggarknappen "Jag ställer upp!". Vilket strålande initiativ av Linköpingsbon Christina Ståhl och vet ni, knapparna går åt som smör. De första 2 000 är redan på väg att ta slut. De kostar 100 kronor styck och pengarna går till Hjärta till hjärtas arbete i Rumänien. Men skamligt av de butiker som inte vill/vågar ha knappen på sina diskar. Vad är det för stolleprov? Att hjälpa tiggarna i deras hembyar kan väl inte vara kontroversiellt. Knappen finns nu i alla fall i Correns reception på Badhusgatan.
***
Tips: Om man vill göra något annat än att oroa sig för politiken är här ett tips på utflykt i helgen. I Österbymo spelar Ydre Riskteater sista föreställningarna av musikalen "Rent" i dag och i morgon. En lokal ensemble med inslag av proffs spelar så att de "riktiga" teatrarna får akta sig! Väldigt väldigt proffsigt, samtidigt rart med de vänliga p-vakterna, kaffeserveringen i pausen och hela bygden som ställer upp. Rekommenderas!