Plötsligt händer det att en bok bara växer och lever och andas under ens ögon. Och medan man läser så försvinner världen omkring med sina bekymmer och berg av problem, ja, man kanske tycker att man är som på bergsbestigning i vardagen. Få böcker lyckas i det stadiet ta ner en från berget och sätta en på en bänk i skuggan. Men det finns inget bättre.
En sådan bok är ”Stoner” av John Williams. Jag fick den i julklapp, en grå pocket som hamnade i att läsa-högen. För några veckor sedan tog jag upp den. Nu har den burit mig genom halva februari.
Det är verkligen ingen skojfrisk historia, ingen charmig Ove-bok eller gyrm deckare. Men det är en skimrande läsupplevelse.
Huvudpersonen William Stoner är universiteteslärare i litteratur vid Missouri-universitetet. Det är första halvan av 1900-talet, hans liv levs långsamt, vardagligt, han blir ingen stjärna. Men nog tusan finns här passion och förälskelse. Inte minst i litteraturen.
I förordet sammanfattas boken så här lakoniskt: ”Litterturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör”. Visst är det oemotståndligt?
Historien om romanen, hur den av alla miljoner anonyma böcker som ges ut, hamnat på svenska bokhandelsdiskar, är i sig en saga. Författaren John Williams (ej att förväxla med kompositören) levde 1922-1994. Han var universitetetslärare, precis som sin huvudperson, och skrev bara fyra romaner. ”Stoner” kom först ut i USA 1965. Den sålde dåligt, älskades av några få.
Nu är den en osannolik bästsäljare och översatt till flera språk. Ingen kunde tro det. Premisserna var inte de bästa: Okänd, död författare. Glåmig historia som är svår att förklara storheten med. Har aldrig filmats.
Efter år 2000 började saker hända. Den kom ut i en klassikerserie i USA. The New York Times kallade den ”en perfekt roman”. Den hyllades av skådespelaren Tom Hanks och författaren Ian McEwan, populära författaren Anna Gavalda översatte till franska.
I Europa plockades boken först upp i Holland där den toppade listorna före Dan Brown. En förläggare vid namn Oscar van Gelderen lyckades genom idogt nötande få den att slå igenom.
I en intervju i SvD har han sagt: ”Vi hade bara ett sätt att sälja boken: genom dess innehåll. Det här är en tyst bok. Och tysta böcker behöver goda språkrör”.
För drygt ett år sedan kom den så på svenska. På Natur och Kultur sa förläggaren Nina Eidem: ”För oss som arbetar på förlag är det väldigt spännande, inte bara för att det är en lysande text som man blir berörd av, utan också för att det är så hoppfullt – att kvalitetslitteratur kan överleva och komma tillbaka.”
Den smyger fram, den ligger på nattduksbord, den diskuteras (och får nu sällskap av fler Williams-översättningar).
I förordet citeras en gammal intervju med författaren, som ju tyvärr dog långt före succén.
Han får frågan om litteratur skrivs för att vara underhållande. Han svarar: ”Absolut, att läsa utan glädje är bara dumt”.
Tack för det. Då reser jag mig och börjar vardagens bergsklättring igen.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Nås på asa.christoffersson@corren.se.