Carin Mannheimer lyckades med det svåraste svåra. Hon förenade hög konstnärlig nivå med angeläget budskap och – nu kommer det kluriga – stor publik.
Bra och brett. Inte många klarar det.
Lyssnade på ett extrainsatt Kulturradion Special i måndags kväll, det var Maarja Talgres intervju med Mannheimer frår 2008. Levande och spännande, som det mesta i P1, men det som hugger tag i mig är när Mannheimer kommer in på sin poularitet och att det inte alls gått hem på kultursidorna.
"Har man en stor publik då måste det va dåligt...", suckar hon.
Hon berättar när hon för första gången "fick plats" på DN kultur. Det var "med fotografi och allt" men först inför tv-serien Solbacken, "och då var jag över 65 år, på väg mot 70". Carin säger att hon var "obeskrivligt stolt" och tänkte "äntligen, jag är etablerad".
Men Carin Mannheimer skulle inte vara Carin Mannheimer utan en avväpnande twist: "men fotot var jävligt, man ska väl ha nåt, ha ha".
Hon konstaterade att ingen skrivit en doktorsavhandling eller fördjupande essä om hennes verk, att det dröjde länge innan hon recenserades.
Det sorgliga är att Carin Mannheimer inte är ensam om denna ignorans från de etablerade kulturkretsarna.
Lars Lerin var länge en sådan. Akvareller! Föreställande! Ha ha...
Dolly Partin en annan. Country! Sentimental smörja...
Och Carin Mannheimer höll på med tv-serier, "såpor". Per definition skräp...
Ja, det har säkert en del med genre att göra. Men också en nedärvd bild av att det alltid bara är det smala som är bra. Omvända fördomen, att allt kulturellt är obegripligt och värdelöst, är lika trist.
Numera finns både Dolly Parton och Lars Lerin självklart på kultursidorna, liksom förstås Carin Mannheimer och många tv-serier.
Men vilka populära konstnärliga verk, som nu avfärdas, kommer att leva vidare och bli klassiker?
Medan vi funderar på det önskar jag fortsatt trevlig sommar med skönhet och skogsvindsackord.