Alla gymnasieskolor i Linköping, Åtvidaberg, Mjölby... ja, i hela Sverige får den här lilla pärlan nu i dagarna. Skriften skickas ut i över 100 000 exemplar och ska delas ut gratis till alla som går i tvåan. Varenda kotte, kille och tjej, som går i andra årskursen på gymnasiet.
Det är tusan i mig inte illa.
Jag har tjuvläst den och tycker inte alls som insändarskribenten "God jul" (Corren 3/12) att "Alla borde vara feminister" är politisk propaganda, trots sin möjligen provocerande titel. Jag tror snarare att svenska feminister kan tycka att den är för mesig.
Det är en tunn och behändig liten sak på 50 sidor av Chimamanda Ngozi Adichie. Ja, jag vet, det är ett långt namn, men hon är författaren som skrev den fenomenala romanen ”En halv gul sol” om människorna under kriget i Biafra. Dessutom ”Lilla Hibiskus” och ”Americanah”. Hon är 38 år och uppvuxen i Nigeria, numera bor hon både där och i USA. Jag törs påstå att hon kommer att finnas bland Nobelpriskandidaterna framöver.
Jaha, så hon skriver lite svårt och krävande då? Nej, det är just det som är så fiffigt, det här är en synnerligen lättillgänglig text. Den är ursprungligen en föreläsning, ett s k TED-talk som setts av över 2 miljoner på Youtube och som samplats i Beyoncés låt ”Flawless”.
Redan en hit, alltså. Tal blir trots det ofta oväntat trista i skrift, men så icke här, tack vare att Adichie själv fört pennan.
För övertygade feminister (som jag) kan hennes essä först verka väl enkel. Hon påpekar att hon inte hatar män. Att hon gillar högklackat och läppglans. Att hon är lycklig. Bah! Defensivt och självklart – men fördomarna mot feminism är nog så ingrodda att det faktiskt inte är det.
Ju mer jag läser, desto mer tycker jag om texten. Den är smart just för att den är så enkel. Den är öppen och varm, mer diskussionsöppnare än stridstrumpet.
Adichie utgår från sig själv och berättar rakt och konkret. När hon var 14 år kallade killkompisen henne för ”feminist”. Att det var ett skällsord fattade hon utan att veta vad det betydde.
Sen går hon vidare, på lätta tangenter, och det lustiga är att fast vi är av olika generationer hon och jag, och hon är uppvuxen i en stad i Nigeria och jag på en bruksort i Sverige, och så känner jag mig hemma direkt.
Precis så funkar bra litteratur. Platsen och berättelsen är specifik, men allmängiltig.
En feminist är ju ”en person som tror på social, politisk och ekonomisk jämlikhet mellan könen”, citerar Adichie ur ordboken. Just så. Mer komplicerat är det inte, kära "God jul" och andra.
”Svensk feminism är ofta väldigt akademisk”, säger Clara Berglund på Svensk Kvinnolobby (en paraplyorganisation som är med och ger ut boken) när jag ringer henne.
Där har hon en viktig poäng.
Det här akademiska och många gånger vänsterteoretiska tror jag har skrämt bort en del, kanske även dig "God jul"?
Jämställdhet mellan könen är en alldeles för viktig fråga för att försvinna i vänster-höger eller teoretiska himlar. Ner med den på jorden. Jämställda samhällen är mindre farliga och våldsamma och folk lever längre. Det finns det forskning på. Tänk Syrien, så förstår ni vad jag menar.
Så ni som är lärare, gymnasister, föräldrar, mor/far-föräldrar. Se till att ta rätt på den här skriften när ni får den.
Läs den och diskutera den. Den är inte farlig. Och kära "God jul", jag hoppas att även du vill läsa med öppen blick.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör på Corren. Nås på asa.christoffersson@corren.se.