Hon är litteraturpristagaren som bar långbyxor på Nobelfesten för att hedra sina intervjupersoner. Barnen, kvinnorna, soldaterna som bär fram krigens historia och fasansfulla verklighet genom hennes böcker, för deras skull passade det inte med lång klänning och lyx, tyckte Svetlana Aleksijevitj.
Respekt. Ja, säga vad man vill om hennes val av klädsel, men det visar att Nobelpristagaren är en modig och sann människa. Precis som hennes översättare och vän Kajsa Öberg Lindsten också berättade i Nobelsändningen.
Annars skulle Nobelpristagaren naturligtvis aldrig ha klarat sitt stora projekt "Utopins röster - Historien om den röda människan", en serie om fem dokumentära romaner som inte liknar något annat. Här kommer de till tals, människorna. Naket och rent.
Vitrysslands regim gillar det inte, Putin gillar det inte... Under många år tvingades Aleksijevitj leva i exil.
Man skulle kunna få för sig att hon bara skrivit av sin bandspelare. Men oj, oj, där bedrar man sig, hon har gjort tusentals intervjuer under 40 år och sedan valt stenhårt och bara tagit med det som hon menar är litteratur. Hon har skalat bort och skalat bort. Kvar är texter som hörs. Ja, "röster" är precis rätt ord. Och där finns faktiskt också hopp, medmänsklighet och värme.
"Livets tragiska poetik" sammanfattade hon själv sin metod i TT:s intervju. "Det är en massa skräp som måste bort, man måste vaska fram det som är lysande och intressant", sa hon.
Så betyder det, med handen på hjärtat, att hon förvanskar lite, skruvar upp och tar i så att det nästan blir "osant". Nej, tydligen har hon fått många gratulationer och brev från sina intervjupersoner. Det räcker för mig.
Allt med Svetlana Aleksijevitj har gripit mig djupt – ja, hela Correns bokcirkel som läst "De sista vittnena" som höstens sista bok. Det är det lilla, kämpande förlaget Ersatz som ger ut Alkesijevitjs böcker i Sverige, med gamle SVD-journalisten Erik Sidenbladh som redaktör och Kajsa Öberg Lindsten och Hans Björkegren som översättare. En stor eloge till dem och förlaget som grundats och drivs av förläggarna Anna Bengtsson och Ola Wallin.
Jag hoppas att ni vill läsa Aleksijevitj. Det går. Man står ut, tack vare direktheten och den unika litterära stilen.
Och det vi alla i både Correns bokcirkel och skuggbokcirkeln i Vreta Kloster tänker på när vi "lyssnat" på barnens röster från Andra världskriget i "De sista vittnena" är: Det händer i dag också. Se på barnen i Syrien och Afghanistan.
Själv säger Aleksijevitj att det som kan rädda oss är kärlek. Inte hat.
PS. Hörde ni Gustaf Sjökvists kammarkör i Björn & Bennys "Anthem". I den vackra salen, med blommorna, människorna och ljusen. Obeskrivligt.
Sorgligt
Tråkigt besked i veckan att Otto Freudenthal avlidit. Han berättade en gång att hans mamma och pappa (som var dirigent för Norrköpings orkesterförening, nuvarande SON) skaffade stugan i Rimforstrakten, som Otto sen bodde i tidvis, för att ha en tillflykt om nazisterna ockuperade Sverige. För att familjen är judisk, alltså. Det svindlar att tänka på. Otto själv blev konsertpianist och tonsättare och han grundade Östergötlands musikdagar. Jag spelar ofta hans cd "Playing masterpices" hemma. Och tänker på hans sköna östgötska och härliga personlighet. En underbar människa och musiker.