Robert McNamara intervjuades av Errol Morris i den Oscarsbelönaden dokumentären "The Fog of War" (2003).
Errol Morris Oscarsbelönade dokumentär ”The Fog of War” (2003) handlar om den gamle amerikanske försvarsministern Robert McNamara. Pressad och ångerfull intervjuas han om sin egen skuld i det moderna krigets fasor. Tårarna rinner ner från den gamle mannens fårade kinder och hans röst spricker när han ställs inför den oerhörda förödelse och lidande som drabbade barn, kvinnor och gamla av USA:s napalmbombningar under Vietnamkriget. Känn empati för och lär känna din fiende, är McNamaras lärdom för att förhindra onödig blodsutgjutelse.
Det var just våldet mot civila som han byggde sin egen militära och politiska karriär på, med Harvardstudier i filosofi och nationalekonomi i ryggen tog McNamara värvning i amerikanska flygvapnet 1940 och där gjorde han sig nyttig genom att räkna på från vilken exakt höjd de amerikanska bombplanen skulle släppa sin dödliga last för att orsaka fienden maximal skada. McNamara blev på så vis en av strategerna bakom amerikanska massiva bombningar av japanska städer som kulminerade i atombomberna över Nagasaki och Hiroshima.
Robert McNamara berättar om mål för amerikanska bombningar på en presskonferens i Pentagon 1965.
Amerikanerna napalmbombar FNL-fästningar i Vietnam 1965.
Hans medverkan i dokumentären var ett försök att få ett avslut och försonas med sig själv. Sex år senare gick McNamara bort 93 år gammal. Han gjorde sitt för att förverkliga det som den tyske fältherren Carl von Clausewitz drygt hundra år tidigare kallade ”det totala kriget”, våldshandlingar som syftade till att betvinga eller utplåna fienden genom att slå mot mål i hela dess samhälle.
Den totala förödelsen av den japanska staden Sendai efter amerikanska flygbombningar 1945.
McNamara kunde sin Clausewitz, han talar i dokumentären om begreppet ”krigets dimma” vilket syftar på den tyske tänkarens teori om att krigets fenomen är så oerhört sammansatt av otaliga och oöverblickbara faktorer att den som ger sig in i det måste orientera i en ”dimma”. De sammantagna politiska, sociala och psykologiska processerna, tankarna och känslorna, besluten och moraliska övervägandena, handlingarna och karaktärerna, ekonomiska och logistiska förloppet och så vidare, går aldrig att helt förutse eller att en kunna ta i beaktande. Den som går i krig kan aldrig vara säker på dess utgång.
Carl von Clausewitz. Målning av Karl Wilhelm Wach.
Clausewitz levde sitt liv på slagfältet. Som preussare växte han upp i och formades av ett av de mest militariserade samhällena världen dittills skådat med allmän värnplikt och stränga krigslagar. Clausewitz kom från en anrik släkt av teologer, byråkrater och militärer. Hans far hade tjänstgjort som löjtnant i preussiska armén under sjuårskriget och själv tog han värvning som officerskadett i samma armé endast tolv år gammal. Bara ett år senare ledde pojkfänriken Clausewitz egen trupp under preussarnas fälttåg mot Frankrike 1793.
"Trofén", målning av Édouard Detaille från 1898. En fransk dragon rider med en preussisk flagga efter att grundligt ha besegrat den preussiska armén vid Jena 1806.
Sårade preussiska soldater flyr slagfältet i Jena 1806. Målning av Richard Knötel från 1895.
Sedan skulle han ägna tio år åt att strida mot Napoleon Bonapartes försök att lägga under sig Europa, först i den preussiska armén och när denna kapitulerat 1806 tog Clausewitz i stället värvning i den ryska armén för att försöka hindra fransmännens erövringskrig i österut och stred mot Napoleons vid dennes pyrrhusseger i Borodino 1812. Han återvände sedan till Preussen och tjänstgjorde som stabschef när fransmännen slutligen besegrades vid Waterloo 1814. Därefter blev generalmajoren Clausewitz chef för Preussiska krigsakademin i Berlin och gick 1831 bort i kolera 51 år gammal.
Slutet av det blodiga slaget vid Borodino 1812. Målning av Vasily Vereshchagin från 1900.
Döda franska soldater efter slaget vid Borodino. Målning av Christina Wilhelm von Faber du Faur från 1843.
Preussiska styrkor stormar franska fästen under slaget vid Waterloo 1815. Målning av Adolf Northern från 1864.
Det var under tiden på krigsakademin som Clausewitz skrev den postumt utgivna ”Om kriget” (1832) som betraktas som den främsta studien av krigets natur och fortfarande är obligatorisk läsning på försvarshögskolor världen över. Den inleds med ett känslosamt förord av hans hustru Marie von Clausewitz som berättar om hur hennes omvittnat varma och vänlige make vigde sitt liv åt kriget, men inte av äregirighet utan plikt.
Marie von Clausewitz. Litografi av okänd konstnär från 1830.
Just Napoleonkrigens overklighet gjorde förstås ett starkt intryck på Clausewitz, aldrig tidigare hade så stora arméer stridit på Europas slagfält, hundratusentals soldater drabbade samman och tiotusentals döda och stympade låg kvar efter bara någon dags strider. Det är också i huvudsak den erfarenheten som ligger till grund för ”Om kriget”.
Verket omfattar många strategiska resonemang som var gångbara för Clausewitz tids krigföring, men som bara har historiskt värde för oss i dag. Däremot är hans studie fylld av insikter som fortfarande kastar ljus över krigets vidunderliga mörker.
Den välutbildade och filosofiskt bevandrade Clausewitz hade definitivt läst den preussiske upplysningsfilosofen Immanuel Kant och var dessutom god vän med den samtide tänkaren Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Det syns också när Clausewitz i sitt verk försöker finna krigets ”rena begrepp”, teoretiska utgångspunkter för att blottlägga dess allmänna natur. Han distanserar sig från de ekonomiska kalkyler som kriget reducerades till under 1700-talet, i stället är han präglad av den tyska idealismen och romantiken. Clausewitz förstår kriget som en kamp mellan olika viljor och finner en plats för det ”militära geniet”, en slags motsvarighet till den konstnärskult som låg i tiden.
Precis som Kants idé om ”tinget i sig”, att vi människor endast kan förstå tillvaron ur vår egen horisont och aldrig dess fullständighet, finner Clausewitz som nämnt att kriget är en så komplex företeelse att vi endast kan orientera oss i den med den information vi själva äger med begränsad sikt i en ständig dimma. Även om fältherren teoretiserar kring kriget och lägger sina strategier så går denne ut i en verklighet där vi måste vara pragmatiska och försöka finna de bästa vägarna för att segra. Denna insikt kom från praktisk erfarenhet, oavsett om Clausewitz stred för Preussen eller Ryssland så hade Napoleon alltid de bästa underrättelserna inför slagen.
De stridande parterna under trettioåriga kriget enas till slut om ett fredsfördrag i Osnabrück och Münster 1648. Målning av Bartholomeus van der Helst från samma år.
Han använder samma filosofiska metod som Hegel och ställer olika definitioner, teser och antiteser, mot varandra innan han finner syntesen, det närmast sanna viset att tala om kriget. Precis som Hegel utforskade människabs andliga strävan genom att tolka dess historiska utveckling, vänder sig Clausewitz till krigets historia för att förstå dess natur. Han studerar den antika krigföringen, men ser inte så stort värde i vad som hände på medeltidens slagfält. Som militärhistoriker hade Clausewitz tidigare grundligt forskat om trettioåriga kriget, men i ”Om kriget” utgår han främst från de krig som ägt rum från westfaliska freden fram till hans egna erfarenheter från Napoleonkrigen. Under ett par hundra år utkämpades krigen i Europa på i stort sett samma vis och med samma typ av vapen.
”Varför skola mänskor strida?...”, frågade sig revyförfattaren Emil Norlander 1915. För Clausewitz är svaret givet, människan strider därför att hon kan. Den eviga freden som Kant drömde om är ouppnåelig, så länge människor existerar finns kriget där som ett handlingsalternativ för att nå politiska mål.
Själv förstod han kriget som något som främst utkämpas mellan nationalstater. Här är Clausewitz väldigt hegelsk, Hegel tänkte sig att den historiska utvecklingen hade lett fram till den slutgiltiga formen av samhällsgemenskap som just var nationen. Först tänkte sig Clausewitz därför att kriget är nationalstatens yttersta manifestation, att ett folk samlas bakom ett militärt kraftuttryck, men med tiden blev han mer pragmatiskt. I ”Om kriget” slår han fast att kriget bara är ett av de maktmedel politiken förfogar över och att det tas i bruk i syfte att betvinga eller rent av förinta fienden.
Nu är det åter krig i Europa. Ukrainska soldater på pansarfordon i utkanten av Kiev.
När Vladimir Putin uppfattar sig ha uttömt andra maktmedel för att få Ukraina att rätta sig efter hans vilja så tar han till militära medel. Så kan utrikespolitik fungera, konstaterar Clausewitz, och som bekant skakas än i våra dagar världen konstant av nya väpnade konflikter. Men eftersom kriget sker i ”en dimma” och följer sin alldeles egna svårtydda logik måste politiken lyhört och informerat styra stridskrafterna därefter, där i ligger det riktigt svåra.
Det är här det militära geniet kommer in, det vill säga enskilda fältherrar med en särskild fallenhet för att föra sina trupper genom ”dimman”. Men det gäller också de enskilda soldaterna, Clausewitz betonar hur mer kompetens, moral och karaktär mycket ofta har större betydelse för stridens utfall än tillgången på manskap och vapen.
Svenska karoliner tvingar ryssarna på flykt under slaget vid Narva år 1700. Målning av Alexander von Kotzebue från 1800-talet.
Han radar upp exempel på hur Napoleon tränade upp bland de bästa soldater mänskligheten skådat och hur dessa ideligen lyckades krossa arméer som både var större och tyngre beväpnade. Ett annat för oss närliggande exempel är Karl XII och hans karoliner, vilka utmärkte sig genom att besegra större arméer genom offensiv och aggressiv stridsteknik. Trots att ryssarna var fyra gånger fler än svenskarna under slaget vid Narva år 1700, stupade bara några hundra av de tiotusen karolinerna, medan var fjärde av soldat i den 37 000 man starka ryska armén strök med.
De desperata svenskarna gör sitt slutanfall under slaget vid Poltava 1709. Detalj ur panoramat på Poltavamuseet.
Men storleken har betydelse. Karl XII blev övermodig och besegrades grundligt i Poltava av en dubbel så stor rysk armé 1709 och därmed var den svenska stormaktstiden över. Clausewitz konstaterar att ingen kommer att kunna segra över ryssarna på hemmaplan, något Napoleon bittert fick erfara trots att han lyckades inta Moskva och den store Clausewitz-beundraren Adolf Hitler måste ha missat det avsnittet, något som blev början till slutet för Tredje riket.
FNL-soldater korsar en flod 1965.
För den som har överlägsenhet i materiell och soldater gäller det enligt Clausewitz att snabbt krossa fienden med hela sin tyngd, ett vanligt misstag, vilket vi nu bevittnar i Ukraina, är att inte slå till med hela sin styrka på en gång. I dag är de flesta militärhistoriker överens om att USA sannolikt hade besegrat nordvietnameserna ifall man hade satt in en halv miljon amerikanska soldater direkt i stället för åratal av upptrappning. Trots att amerikanerna saknade geniala befälhavare som Võ Nguyên Giáp, en av de främsta någonsin, hade de segrat genom sin tyngd. I ett utdraget krig är tiden alltid på den svages sida.
Amerikanska soldater och stridshelikoptrar i Vietnam 1966.
Det handlar om styrkebalanser. Clausewitz konstaterar att Napoleons företag var omöjligt på sikt, trots att de franska soldaterna både hade stridsmoralen och skickligheten, kunde 30 miljoner fransmän i längden inte betvinga 75 miljoner andra européer som inte fanns sig i deras förtryck.
Gatustrider i Cholet under Vendéerevolten 1793. Målning av Paul-Émile Boutigny.
Clausewitz intresserade sig inte bara för nationers krig, han noterade också att den franska revolutionen hade förändrat kriget. Det var inte längre bara yrkessoldater som möttes ute på slagfälten, utan hela folk engagerades i kriget och nya värnpliktsarméer och miliser tog form. Han intresserade sig särskild för den kontrarevolutionära revolten i Vendée 1793–1796 och tyrolarnas uppror mot Napoleon 1809. Det har gjort att hans teorier också har bäring på modernare fenomen och metoder som gerillakrig, terrorism och annan asymmetrisk krigföring. Mao Zedong och hans befälhavare studerade Clausewitz noggrant för att med sin folkarmé kunna besegra både japanerna och nationalisterna.
Tyrolskt hemvärn återvänder hem från kriget mot Frankrike 1809. Målning av Franz von Defregger från 1876.
Men att kriget också spred sig från slagfältets slagordning skulle leda till det ”totala” kriget, befarade Clausewitz. Efter det oerhörda våld han själv bevittnat under Napoleonkrigen såg han hur mänskligheten i framtiden skulle vada fram genom ett blodbad.
Preussaren Helmuth von Moltke den äldre studerade Clausewitz när han besegrade danskarna 1864, österrikarna 1866 och fransmännen 1871. Under första världskriget frångick hans brorson Helmuth von Moltke den yngre Clausewitz principer och nyttjade inte den tyska arméns tyngd och kraft för att snabbt besegra Frankrike och efter slaget vid Marne 1914 väntade ett fyra år långt utmattningskrig som Tyskland omöjligt kunde vinna i längden.
Franska soldater intar positioner i väntan på anstormande tyskar under slaget vid Marne 1914.
Vladimir Lenin var en stor beundrare av Clausewitz och utgick från hans teorier när han började bygga den röda armé som sedan under årtionden skulle lägga halva Europa under sig. Dwight D. Eisenhower läste Clausewitz noggrant när han ledde de allierade styrkor som befriade Västeuropa från nazismen, men också när han genom atomvapen tvingade japanerna på knä och som amerikansk president var övertygad om att kärnvapen skulle utgöra den terrorbalans som kunde hålla den fria världen fri.
Förödelsen i Nagasaki efter atombomben 1945.
Terrorbalansen gäller möjligen fortfarande, även om både USA och Ryssland gång på gång har startat krig för att uppnå sina mål under de senaste 30 åren. I Ukraina blir frågan om ryssarna nu vinner med sin tyngd, eller om ukrainarna segrar med stridsmoralen, tiden och rätten på sin sida.
Ukrainska soldater nära en lagerbyggnad som nyss bombats i utkanterna av Kiev.