Två stora svenska psalmkännare och diktare. Johan Olof Wallin (målning av Fredric Westin) och Linköpingssonen Emil Liedgren.
“...Låt mig bli en pil på din båge,
en pil som flyger åstad
lik en flammande ljungeldslåge
mot fiendehärars rad.
Låt mig bli en hammare, svingad
mot falska gudar av dig,
en budkavel, rastlös och vingad,
som bådar till Herrens krig.
Man söker ej bortskjutna pilar,
och hammaren kastas i vrån,
förgäten budkaveln vilar,
vad mer är en människas son?
Att leva är strid och fara,
att leva är storm och brand.
För mig är det nog att få vara
ett verktyg i Herrens hand…”
Emil Liedgrens ord är skrivna 1912 och tonsattes av Henry Weman 1937, ”Min Gud är en väldig hjälte” ingick i den nya svenska psalmboken från samma år. Den blev också en “hit” när barytonen Einar Ekberg, kyrkosångens svar på Jussi Björling, sjöng in den på skiva fyra år senare.
Liedgrens psalmer och framför allt hans insats för hymnologin, psalmforskningen, har åter blivit aktuell då Norrköpingsbon Per Olof Nisser, domprost emeritus i Linköpings domkyrka, teolog och en av Sveriges främsta hymnologer, nyligen tilldelades Wallinpriset av Mikael Mogren, biskop i Västerås stift.
Utmärkelsen utdelas förstås till minne av ärkebiskopen och skalden Johan Olof Wallin som var ansvarig och huvudförfattare för 1819 års psalmbok. Nisser har studerat just Liedgrens forskning och i samband med prisceremonin i Stora Tuna utanför Borlänge, där Wallin kom till världen, passade han på att uppmärksamma sin föregångare.
Liedgren var själv den tredje personen att få priset av Wallinsamfundet 1945, de tidigare var Manfred Björkquist (en av grundarna till den nationalistiska Ungkyrkorörelsen och dess centrum Sigtunastiftelsen) och predikanten Natanael Beskow. Dessa tre hade alla stor betydelse i förnyelsen genom 1937 års psalmbok. Många av Björkquists och Beskows försök att fånga industrisamhällets liv och mödor i psalmer uppskattades inte, de ansågs för politiska och radikala för kyrkan. Slitvargen Liedgren, som under 20 års tid både sammanställde och skrev texter för att “modernisera” psalmboken, tog väldigt illa vid sig av den hätska offentliga debatt som rasade kring hans arbete.
Bland Liedgrens egna psalmer kan “Fader du vars hjärta gömmer” nämnas, som vid sida av J. A. Eklunds “Fädernas kyrka” blev Ungkyrkorörelsens signaturpsalmer. Båda tonsattes av den prominente Lundateologen Gustaf Aulén. Bland de andra psalmerna finner vi “Mästare, alla söka dig”, “Gud, hos dig är livets källa” och “En dunkel örtagård jag vet”.
Liedgren föddes 1879 på den lilla herrgården Bärstad vid Roxens strand. Efter att hans far gått bort sex år senare flyttade familjen in till Linköping. Just uppväxtens Östergötland, både slätten och domkyrkotornet som sträcker sig över den, skulle sedan återkomma som motiv i hans psalmdiktning.
Under gymnasietiden väcktes Liedgrens intresse för teologi och det var det han sedan kom att studera i Uppsala. Han läste även nordiska språk, litteraturhistoria, filosofi och latin. Den vida beläsenhet finner vi prov på i hans psalmer.
Efter examen arbetade Liedgren som lärare i Umeå, Örebro och Västerås, den sista staden blev sedan hans hemort fram till hans död 1963. Där blev Liedgren nära vän med biskop Einar Billing som formulerade “folkkyrkotanken”, visionen om en svensk kyrka med låga trösklar för hela folket.
Liedgren disputerade med en avhandling om just Johan Olof Wallins psalmdiktning 1916. Därefter fortsatte hans betydande forskning som står sig ännu i dag, Liedgren hade ett skarpt öga för hur psalmer både återgav tolkningen av dogmer och sin samtids andliga upplevelser. Utöver hymnologiska verk skrev Liedgren också arbeten om kyrko- och litteraturhistoria samt estetik och var verksam som kritiker i Västmanlands Läns Tidning. Hans bibliografi omfattar inte mindre än 1 500 titlar (!) och 1939 utnämndes han till professor i teologi.
Nisser har fördjupat sig i Liedgrens omfattande Wallinforskning. Framför allt försökte Liedgren förstå Wallins något säregna influenser. För honom var det obegripligt att den fromme svensken höll den romerske skalden Horatius så högt och fann det rent av otänkbart att denne hedning inspirerat Wallins psalmdiktning.
Horatius myntade de vältatuerade orden “Carpe diem”, “Fånga dagen”, ett livsmotto som tilltalat många människor genom tiderna, men som Liedgren fann högst banal. Han tänkte sig att Wallins uppväxt i ett strängt lutherskt hem i det vackra Dalarna där folklynnet var starkt borde vara främmande för sådana lättsamheter. Väl medveten om sina skrala kunskaper om Wallins egentliga uppväxtförhållanden fann Liedgren till slut en brygga mellan dalkarlen och den romerske skalden, de båda älskade sin födelsebygd. Mycket riktigt är Dalarnas natur närvarande i Wallins texter. Den store litteraturhistorikern Fredrik Böök placerade honom vid sidan av daladiktarna Georg Stiernhielm och Erik Axel Karlfeldt som en poet av robust och lantlig levnadsglädje.
Wallin befann sig dessutom i ett idéhistoriskt gränsland mellan upplysning och romantik. Liedgren ser hur han delvis formats av neologin, den protestantiska 1700-talsteologi som försökte förena förnuft och tro. Neologin intog en deistisk ståndpunkt, Gud har endast skapat världen och sedan dragit sig undan från den. Treenigheten och Jesus gudomlighet avvisades därför som rena spekulationer. Kristendomens uppgift var att ge moralisk fostran och Jesus var ett sedelärande exempel att följa, medan orden “Gud” ersattes av sådant som “Den Allrahögste”, “Försynen” och “Den Allsvåldige”.
Wallin hade studerat för en av den svenska upplysningens främsta företrädare, Uppsalafilosofen Daniel Boëthius. Denne pläderade först för den engelske tänkaren John Lockes hållning att vi endast genom våra sinnen och erfarenhet förvärvar kunskap om världen, till att influerad av den tyske filosofen Immanuel Kant börjat ifrågasätta vår förmåga att få vetskap om verkligheten så som den egentligen är. Kant hävdade att den eviga frågan om Guds existens inte kan bli vetenskapligt besvarad, utan hör till trons och hoppets område. För Boëthius blev därför upplysningens projekt halvt, förnuftet kan inte ge oss alla svar utan religionen och myten fortsätter att ha en central roll i våra liv.
Det satte Wallins diktning i riktning mot romantiken och estetiska idealismen som i växte fram i Kants efterföljd, en inre andlig värld betraktades nu som mer verklig än det människan upplever med sina sinnen. Wallin tog starkt intryck av den tyske filosofen Friedrich Schiller som såg konsten och diktningen som ett gudomligt utflöde av skönhet som ger världen en himmelsk dimension, som för människors själar mot en högre förståelse av tillvaron.
Wallin ville forma en psalmbok som kunde göra just det för människan och som rent av kunde bli en poetisk förebild för svenska diktare. Därför “försilvrade” han också den äldre psalmbokens texter genom att beröva dem på deras realistiska beskrivningar. Ett exempel är raden ur adventspsalmen “Gläd dig, du Kristi brud” (1695) som bibeltroget beskriver Jesus intåg i Jerusalem: “En åsna honom bär, som dock en konung är”. Wallin ändrade det till: “En krona han ej bär, som dock en konung är. Åsnedoft och spillning tvättas bort, en krona lyfter förskönande.
Wallins ambition var att psalmboken skulle komma nära människorna och deras vardagsliv. Själv gick han för långt på det spåret, i psalmen “Det ringer till vila” ströks andra versen “Du var mitt stöd i arbetets svett, min börda du lättat. Mitt bord du berett”, därför att den ansågs för “revolutionär”. Samtidigt blev inte psalmboken den folkliga sångsamling han tänkt sig. Idealistiskt föreställde sig Wallin att han diktade för ett kristet enhetssamhälle, men både väckelserörelserna och industrialiseringen av landet skulle snart göra hans psalmbok lika obsolet som det gamla Sverige. Många höll sig därför till den gamla psalmboken vars bibeltrohet och realism, rotad i jorden och förankrad i verkligheten, kändes närmare vanligt folk. Wallin hade skrivit psalmbok för ”poeter, liberaler, frimurare, fritänkare och kyrkostormare”. Redan 1889 behövde den psalmbok som Wallin hade tänkt sig skulle svara mot svensken andliga behov för sekler framåt revideras kraftigt. Ärkebiskopen Nathan Söderblom hade haft ögonen på Liedgren redan sedan denne var student och 1917 satte han honom i arbete med att ta fram en ny psalmbok.
Liedgren var kritisk mot hur Wallin förändrat det äldre arvet av psalmer och uppfattade att det fanns ett för stort avstånd mellan honom och det han skrev. Wallins poetiska formfulländning gav psalmerna en distanserad kyla utan personlig känsla.
Nisser är mer förlåtande, när han själv arbetade med 1986 års psalmbok insåg han hur mycket av den andliga sångtraditionen Wallin räddade för eftervärlden och försökte återhämta de gamla psalmernas urkraft i vår tid. Inte minst vill Nisser lyfta fram Wallins egen psalmdiktande som ”Dig, ljusens Fader, vare pris” där han sinnrikt vackert flätar samman Guds uppenbarelse i både Skriften och Skapelsen.
Revisioner av psalmboken har blivit allt tätare, möjligen på grund av att samhällsutvecklingen springer allt snabbare. Just nu pågår arbetet med att revidera 1986 års psalmbok och vi kan nog förvänta oss att även det vartefter kommer riva upp starka känslor av både hopp och förtvivlan.