Ruinerna efter den mystiske guden Nodens tempel i Lydney Park i västra England.
“En ring att sämja dem,
en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem -
i Mordors land, där skuggorna ruva…”
I slutet av 1920-talet grävdes ett romersk-keltiskt tempel ut i Lydney Park i Gloucestershire i västra England. Det hade uppförts under sent 300-tal efter Kristus och var tillägnat den keltiske guden Nodens, vilken romarna identifierade som sin krigsgud Mars eller som jaktguden Silvanus.
Inga avbilder av Nodens finns bevarade, men han tycks ha förbundits med vildhundar och hans dunkla namn härstammar förmodligen från ett då redan utdött och äldre språk än gaeliskan. Det är förknippat med den fuktiga dimman som lägger sig över landskapets gröna hedar och omfattar också epitetet “Silverhand”, Nodens lär ha framställts som en mytiskt skinande kung och krigare som i sin kamp mot mörkrets krafter miste sin hand och fick den ersatt av en ädel metallattrapp.
Templet var unikt utformat, man har aldrig hittat något liknande. Ruinen rymde bland annat en “incubiato”, en sovsal avsedd för pilgrimer att få transcendenta drömmar i. För att tyda de inskriptioner man fann anlitades den då knappt 40-årige språkvetaren John Ronald Reuel Tolkien. Han insåg att dessa var förbannelser av ett synnerligen fascinerande och mystiskt slag.
J. R. R. Tolkien 1967 och 1926.
De berättar om att Nodens har mist sin ring och att denna måste återföras till templet. Den som försöker behålla den kommer att drabbas av den förbannelse ringen bär på.
Nodens levde vidare i en yngre keltisk hjälte, kallad Nuada eller Nudd. Enligt den mytsika keltiska historieskrivningen har de brittiska öarna ständigt invaderats av nya folk som trängt undan de gamla. Ett av dessa var de så kallade “tuatha dé danann” (“gudinnan Danus folk”, hon var de keltiska gudarnas urmoder), vars första kung var Nuada (Nudd) Argetlám. Tuatha dé danann var en magisk gudomlig ras som sedan själva jagas bort av människorna när de kommer till England. Några av dem ska ha rest sin väg över Atlanten medan andra helt enkelt drog sig tillbaka till “den andra sidan”, andevärlden.
John Duncans målning föreställer det keltiska mytologiska folket tuatha dé danann som inte så litet påminner om J. R. R. Tolkiens alver.
För de kristna som först skrev om tuath dé framstod de som de änglar som enligt Gamla testamentet vandrade på jorden bland människorna före syndafallet. De stred mot ett annat äldre folk, fomorierna, som antingen uppträder som monstruösa jättar eller som trollkunniga människolika varelser. Nuada ska likt Nodens ha mist sin hand i en sådan strid och bar därför också namnet “Silverhand”.
Alverna i J. R. R. Tolkiens sagovärld Midgård påminner mycket om den keltiska mytologins gudomliga folk tuatha dé danann. Här ser vi Benjamin Walker, Morfydd Clark and Robert Aramayo som alver i den nya serien "Maktens ringar".
I Tolkiens böcker om sagovärlden Midgård känner vi igen tuath dé i de ljusa alverna (som också finns i den nordiska mytologin) och formorierna påminner om orcherna och de andra bestarna i det onda landet Mordors härskaror. Men framför allt återkommer Nodens förbannade ring i Tolkiens berättelser.
Saurons onda bestar i J. R. R. Tolkiens berättelser om sagovärlden Midgård påminner intet så litet om de onda fomorierna i den keltiska mytologin. Här ser vi en scen från den nya serien "Maktens ringar".
Den kristna myt som katoliken Tolkiens skrev fram klädde han just i den hedniska keltiska och nordiska mytologins skepnad. Arbetet med templet i Lydney Park inspirerade tydligt hela den historia vi känner igen från barnboken “Bilbo - en hobbits äventyr” (1937) och de tre romanerna om "Härskarringen" (1954–1955).
Den nya “Maktens ringar”, den dyraste tv-produktionen någonsin, som nu har premiär på Amazon Prime har bland andra regisserats av svenskan Charlotte Brändström och utspelar sig i forntiden tusentals år före händelserna vi känner igen från böckerna. Serien bygger märkligt nog på ett blygsamt appendix till romantrilogin "Sagan om ringen" i stället för monumentala “Silmarillion” (1977), den mytologiska berättelsen om Midgårds historia.
Vy från J.R.R Tolkiens sagovärld Midgård i den nya serien "Maktens ringar".
Alven och mästersmeden Celebrimbor (som betyder “Silverhand” på Tolkiens egen alviska!) leder arbetet med att smida 16 magiska ringar på beställning av den onde Sauron (likt en fallen ängel självaste satan i Tolkiens värld) förklädd till den stilige Annatar, ”Gåvornas herre”. Han hävdar att de kommer att kunna förädla och upprätta det fallna Midgård (Tolkien baserar sina berättelser som en sammansatt nyplatonskt och kristen världsbild där skiljandet mellan ljus och mörker, ande och materia och den fallna skapelsen är centrala motiv). Celebrimbor smider också själv ytterligare tre på eget initiativ medan Sauron skapar “Den enda ringen”, en härskarring hemma i mörkerlandet Mordor med elden från Domedagsklyftan med vilken han kan kontrollera alla de andra.
När alverna väl förstår att de blivit lurade gömmer de sina ringar. Sauron leder framgångsrikt sina ohyggliga styrkor mot dem och samlar på sig ringarna. Under tortyr uppger Celebrimor var ringarna är, men berättar inte om de tre han själv har smitt.
Vy från J.R.R Tolkiens sagovärld Midgård i den nya serien "Maktens ringar".
Alverna kommer så småningom få hjälp av människorna som lyckas besegra Sauron och kungen Isildur hugger Härskarringen från Saurons hand. Han blir förstås förtrollad av den och vägrar förstöra den, i stället blir han mördad i ett bakhåll och ringen försvinner i flera århundraden.
De övriga ringarna formar Midgårds folk, alverna lyckas bevara de tre egna ringar som Silverhand smitt, medan de nio ringar som tillkommer människorna korrumperar dem och deras bärare förvandlas till “ringvålnader”, demoniska hejdukar åt Sauron. Dvärgarna får sju ringar, men de är andligen starkare än människorna och blir inte slavar under deras makt, men blir giriga av dem (deras moraliska tvetydighet och smak för guld är välbekant från den nordiska och germanska mytologin). Sauron lyckas hur som helst ta över de flesta ringarna, men inte Härskarringen som i stället hittas av den lille hobbiten (en slags kortvuxen människotyp) Bilbo långt senare och de äventyr vi har läst om tar sin början.
Benjamin Walker spelar alvkungen Gil-galad i den nya tv-serien "Maktens ringar".
Motivet med magiska ringar har en betydligt äldre kultur- och symbolhistoria än templet i Lydney Park. Den äldsta kända berättelsen återfinner vi i den antike atenske filosofen Platons myt i hans klassiska verk “Staten” (från år 375 före Kristus).
Gyges var en faktisk kung över Lydien (grekiskt rike i dagens Turkiet) som levde omkring tre århundraden för Platon. Han var känd för sin rikedom (samt vara den som lät stämpla världens första mynt), krigiska erövringar och påstås i legenderna ha varit i besittning av en magisk ring som kunde göra honom osynlig (precis som i Tolkiens värld).
Platon använder berättelse för att göra ett moralfilosofiskt tankeexperiment. Ringen gör att Gyges fritt kan luras och manipulera och i “Staten” diskuteras huruvida en människa som hittar en sådan makt omedelbart kommer missbruka den och hur det rent psykologiskt kommer att påverka henne. Frestas vi att stjäla, mörda och våldta ifall vi kan komma undan med det? Platon drar slutsatsen att människan inte behöver bli det, att förnuft och samvete kan göra henne fri från det slaveri det innebär att hemfalla åt orättvisans lockelser. Detta tema känner vi väl igen i Tolkiens berättelser, ringens förförelse blir en symbol för varje människas existentiella och moraliska kval att välja godheten och rättvisan före ondskans fängelse.
1. Motiv ur sagan "Snövit" av Alexander Zick. 2. Gyges hittar en magisk ring, målning av Ferrara från 1500-talet.
Den magiska ringen känner vi också igen från folksagornas värld, där den ofta ger övermänskliga krafter till sina bärare, som att bli osynlig, kunna flyga eller förvandlas till djur och växter eller sjöar, stenar och träd.
I europeiska sagor är ringarna ofta smidda av dvärgar, precis som i den äldre nordiska och germanska mytologin. Den magiska ringen dyker upp i berättelsen “Snövit” som vi bäst känner igen i de tyska sagosamlarna bröderna Jacob och Wilhelms Grimms version från 1800-talet, men som också inte bara återfinns i otaliga varianter i Europa, utan genom hela Asien och bland Amerikas indianer och i Afrika. Den äldsta varianten av den som finns nedtecknad är i historien om den vackra Chione (“Snö”) i den romerske skalden Ovidius enorma mytsamling “Metamorfoser” (år 7 efter Kristus).
I en återkommande variant av sagan blir Snövit förbannad av sin avundsjuka och onda svärmor som lurar på henne en magisk ring (i stället för äpplet i Grimms version) som försänker Snövit i evig sömn till dess att prinsens hittar henne och tar av den och att hon vaknar.
Sagan är också influerad av den nordiska och germanska myten om valkyrian eller sköldmön Brynhild (Brünhilde) som på grund av sin hybris förbannats av guden Oden (Wotan) och försjunkit i en evig sömn bakom en mur av eld. Men så en dag dyker hjälten Sigurd Fafnesbane och väcker henne.
Gudarna Donner, Fricka, Wotan och Loge i Richard Wagners "Niebelungens ring", illustration av Arthur Rackham från 1910. Härskarringen i J. R. R. Tolkiens böcker om Midgård, illustrerad av Peter J. Yost.
En annan myt handlar om dvärgen Andvare (Alberich) som har till uppgift att bevaka den magiska ringen Andvaranaut som kan användas till att hitta guld. Den lömske guden Loke (Loge) stjäl ringen från Andvare, men den är förbannad och den som bär den drabbas av död och olycka. Loke vill därför snabbt bli av med den och sedan färdas den mellan olika ägare till dess att den hamnar i händerna på den hamnskiftande dvärgen Fafner som vakar över den i form av en drake. Det hindrar inte hjälten och kungasonen Sigurd från att döda Fafner och ge ringen till sin älskade Brynhild, en av guden Odens (Wotan) sköldmö (kvinnliga krigare), något som förgiftar den egna ätten för kommande generationer.
Tolkien själv ville inte kännas vid att han inspirerats av den tyske kompositören Richard Wagners operasvit “Nibelungens ring” (1854–1874) som är influerad av de nordiska “Völsungasagan” (1275), och “Poetiska Eddan” (800-1000) samt den germanska “Nibelungssången” (cirka 1200).
Rhendöttrarna spelades av : Minna Lammert, Lilli Lehman, Marie Lehmann i den första uppsättningen av Richard Wagners operasvit "Nibelungens ring" i Bayreauth 1876.
Operornas handling kretsar kring en magisk ring vars förbannelse leder mot Ragnarök,”Gudarnas skymning”, den slutliga världsbranden. I den första operan “Rhenguldet” förs vi till just Rehn där de sköna Rhendöttrarna (en slags kvinnliga näckar) vakar över en magisk guldskatt. Den lystne dvärgen Alberich försöker fånga dem, men de skrattar bara hånfullt åt honom. Men så tränger solljuset ner genom det mörka vattnet och Alberich får syn på de glimrande Rhenguldet. Det fascinerar honom mer än dess väktarinnor och hämndlystet stjäl han gulden och smider en magisk ring av det. Den som lägger beslag på guldet måste avsäga sig kärleken, men får samtidigt herravälde över världen.
Ringen blir sedan begärd av såväl dvärgar som gudar, jättar och människor och drar död och olycka med sig genom världen. Dess förbannelse är kärlekslösheten och frestelsen att välja makten före godheten.
Romantikern Wagner ville skapa ett nationalepos utifrån uråldriga germanska myter som både uttryckte den tyska kulturens egenart, men också berätta en universell arketypisk saga om människans existentiella belägenhet. Inte minst den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung tog starkt intryck av Wagners sätt att utforska myternas arketyper och väcka dem till nytt liv. Han såg dem som gestaltningar av psykologiska urbilder djupt inom oss. Den amerikanske litteraturhistorikern Joseph Campbell skulle sedan fortsätta Jungs arbete och han hävdade att de uråldriga myterna skapar trollbindande dramatiska mönster som vi omöjligt kan värja oss emot, något som i sin tur inspirerade Tolkien att de facto sätta i praktiken i sina böcker och resten är modern kulturhistoria…
Tolkiens ring påverkar dess bärare, men den stora frågan är om det beror på något i dem själva eller dess magiska kraft. För Tolkien blir det existentiella valet likt för Platon och Wagner samvetet och kärleken, medan makten onekligen korrumperar och att habegäret fördärvar världen. Ringen ställer dem inför ett existentiellt val som beseglar deras personliga öde.
Morfydd Clark spelar alvinnan Galadriel, med kraft att motstå den förtrollade ringens frestelse, i den nya serien "Maktens ringar".
Sauron är redan ond när han smider sin ring, den dygdige mänsklige krigaren Boromir blir förförd av ringen i tro att kunna göra gott med den, alvinnan Galadriel frestas, men avvisar allt bruk av ringen. Hobbiten Frodo, som är utvald att bära ringen till Domedagsklyftan och förgöra den i dess lågor, frestas ständigt av ringen och den tar slutligen kontroll över honom, medan den trogne Sam avstår ringens frestelser helt ledd av sin starka och självuppoffrande kärlek till vännen Frodo.
Morfydd Clark spelar alvinnan Galadriel, med kraft att motstå den förtrollade ringens frestelse, i den nya serien "Maktens ringar".
Tolkiens episka saga har läst som en allegori över industriålderns teknologi och totalitära makter som Hitlertyskland eller Sovjetunionen, något som varit fullt rimligt med tanke på hur han själv idealiserade medeltidens organiska katolska enhetsamhälle och motsatte moderniseringens likriktande massproduktion och anonymitet. Men han ville ogärna att den skulle läsas på det viset, utan mer som en symbolisk berättelse om vad som sker när vi för över makten över vårt liv på ting utom oss i stället för att härska över oss själva.