"Jag har ju en förhoppning om att en dag sorteras till Norrköpingsskildrarna. Om det går bra för boken borde man ju kanske få inträda i den skaran med Markus Krunegård och Plura, det är ju ett sällskap man vill vara i. Men jag vet inte, det verkar inte riktigt som att Norrköping vet att jag finns." säger Andrev Walden.
I en villa i Norrköping rasar julen 1983 ett våldsamt bråk. Mitt i turbulensen får en pojke som heter Andrev veta att den man han känt som sin pappa egentligen inte är hans pappa. Så ställs världen på ända och det tidigare så fasta konceptet ”pappa” luckras upp. Under de kommande åren ska olika pappor avlösa varandra. Hela sju stycken ska Andrev hinna ha på lika många år. De smygs in i mammans lägenhet del för del. Och så fort som Andrev hunnit fundera på om denna manliga närvaro är någon man borde kalla ”pappa” försvinner de ur hans liv, flera gånger lämnar de i baksätet av en polisbil. Kvar står en förvirrad pojke och en mamma som säger ”jävla karlar".
”Jävla karlar” är också titeln på den hyllade DN-krönikören Andrev Waldens debutroman. Vi möts upp i Linköping efter ett författarsamtal i bokhandeln. Andrev gick i gymnasiet här, på Ljunkan, med inriktning dekoratör och reklam (det var det man fick gå om man ville bli journalist på den tiden berättar han) men någon vidare relation till staden har han egentligen inte. Förutom att han genom en listig kupp lyckades bli Linköpings gymnasiemästare i schack förstås.
– Det var jag själv som anordnade mästerskapet. Jag såg till att rektorn lade in tio biobiljetter i potten och sen la jag tävlingen samma helg som SM i schack. Så de duktigaste spelarna var borta och jag vann, säger han.
Utöver det är minnet av Linköping vagt. Nej, det är i grannstaden det hela utspelar sig. Både Andrevs roman och den turbulenta uppväxt som ligger till grund för romanen. För trots att Andrev ogärna vill att hans roman sållas till den uppsjö av bekännelseverk som publiceras idag, är allt som han skrivit sanning.
– Jag sa tidigt till min förläggare att han skulle läsa den som om det vore en fiktiv roman och bedöma den därefter. Jag ville att historien skulle bära sig själv och vara så bra att man vill läsa boken även om den inte är sann, fast den är sann.
Andrev pratar lättsamt om sin roman tillika uppväxt. Kanske är det en självdistans man får av att skriva otaliga självutlämnande krönikor för en av landets största tidningar. Eller så är det bara som han säger, att uppväxten inte är ett trauma. För under samtalet glömmer man stundtals bort att det egentligen är en ganska mörk historia som romanen är sprungen ur.
Papporna som dyker upp i Andrevs liv är ofta trassliga figurer med olika slags missbruk. En av dem är nära att dränka hans mamma i badkaret. En annan blir så arg för att mamman är sen hem från jobbet att han kastar ut Andrevs akvarium genom fönstret en vinternatt. Fiskarna hittar han fastfrusna i snötäcket dagen därpå. Trots det säger Andrev att han kan betrakta sin uppväxt som en rolig historia.
– Jag bär inte min uppväxt som ett ok på något sätt. Redan som barn började jag betrakta de vuxna runt omkring mig som långa barn. Jag började skratta åt de vuxna redan då.
Andrev är noga med att poängtera att romandebuten inte har drivits av en längtan att göra upp med de som skadat honom under uppväxten.
– Jag känner inga hämndbegär. Tvärtom så ömmar jag för alla karaktärer i boken, också de som gjort mig illa. De har kanske inte heller haft det så lätt.
Att själv bli vuxen och bilda familj har gjort det svårt att döma någon annan, menar Andrev.
– Det är ju emellanåt olidligt svårt att leva ett liv fastän man inte är alkoholist eller kroniskt sjuk. Det upphör aldrig att chockera mig hur svårt livet är. Allt är så jobbigt, vardagen, räkningar, att hålla koll på friluftsdagar, bara det här ständiga administrativa bruset i ett vuxet liv. Jag fattar inte att inte fler går under, säger han.
Trots att Andrev nu skrivit en berättelse som väl kan klassas som autofiktiv, berättar han att han har en dragning till den rena fiktionen och sagoberättandet. Men kanske finns det sagolika inslag även i verkligheten. Det låter iallafall som att berättelsen om pojken som växte upp i spillrorna av en mammas misslyckade relationer fick ett lyckligt slut. Hans mamma bor nu själv i en etta och hennes liv innehåller inga män och Andrev själv har brutit ett flera generationer långt mönster av frånvarande fäder. I en intervju med DN säger han att både han och hans syskon blivit riktiga kärnfamiljspersoner.
“Jävla karlar” kom ut 9 augusti och har blivit väldigt uppmärksammad i media. Om det finns någon slags känsla av revansch med romandebuten handlar det om klassaspekten, menar Andrev.
– Vi växte upp utanför klasstrappan, vi växte upp i en skrubb under klasstrappan på något sätt. Vi hade ingenting, det skapade en revanschlust.
"Jag växte upp med en känsla av att vi levde utanför systemet, att vi inte tillhörde någon klass. Det gjorde att jag odlade ett ganska spretigt klasshat. Jag hatade de rika barnen för att de kom tillbaka efter sportlovet med sportlovsfräknar och att de åkte skidor, men jag hatade också arbetarklassen för de hade en struktur ändå med jobb och lönekuvert och kanske till och med en läskmaskin." säger Andrev.
Andrev startade sin journalistkarriär på Norrköpings tidningar där han ringde in sportresultat. Nu bor han på söder i Stockholm och skriver för DN. Han har blivit nominerad till stora journalistpriset och hans texter älskas av folk i alla åldrar. Men trots att han älskar att berätta dröjde det länge innan han vågade sig på att skriva en roman.
– Jag kände någonstans att jag vet inte om jag har något stort i mig, men om jag har det är det med pennan så att säga. Därför drog jag mig länge för att skriva. Om skrivandet misslyckades skulle jag inte ha någonting kvar, då är man förslösad och det skrämde mig. Det man anar att man är bäst på här i världen är ju också läskigt att närma sig.
Många har undrat hur Andrevs mamma och syskon känt inför att bli nedtecknade i hans roman och om de delar hans bild av den tiden. Men det vill han helst inte prata om.
– Jag har i mångt och mycket försökt undvika att ta mig rätten att berätta deras historia, säger han.
Jag frågar om Andrev själv kan uppleva det som jobbigt och blottande att ha skrivit den här romanen om sin uppväxt och att främlingar sedan ställer frågor om den, men det tycker han inte. Han gillar att prata om sig själv säger han och han fascineras av att kunna förevigas i romanform.
– Men sen får man alltid respektera att människor runt en kanske inte alls tycker att det är lika roligt. För mig är det ofattbart att man inte skulle vilja vara en karaktär i en roman, ens om man fick vara skurken. Att bara få vara med i en roman. Nästan varenda människa ska glömmas bort, men den nedskrivna berättelsen är ett sätt få fäste i evigheten. För mig är att skriva en roman att gripa efter ett halmstrå, att möjligen få bita sig fast i tiden. En roman kan leva längre än någon människa.