Johan Krouténs målning "Tre läsande kvinnor i sommarlandskap" (1908).
Kulturen är det viktigaste vi har, den är vår själ, en slags inre reflekterande kärna som lär oss hur vi ska vara som människor, både mot varandra och oss själva. Det låter lite högstämt förstås, men när vi tänker efter inser vi hur allting vi gör faktiskt genomströmmas av det liv som åtminstone i vid mening kan kallas kultur. Litteraturen, konsten och musiken lär oss att tänka, se, känna och höra, ja, kokkonsten till och med att smaka.
Östergötland har varit en plats för människors liv i tusentals år, längs Motala ström har man funnit ett par hundratusen lämningar från 8 000 år tillbaka, de vill säga dubbelt så gamla som de äldsta jordbrukssamhällena. Det är svindlande att det är ur den kulturmyllan vi själva nu växer.
Jag föddes i Finspång för 37 år sedan, det var dit nederländaren Wellam De Wijk kom 1580 för att på uppdrag av Johan III etablera den blivande stormaktens industriproduktion av kulor och kanoner. Under mina första levnadsår arbetade min pappa på svensk-schweiziska ABB STAL AB som utvecklade gasturbiner, något som sedan 20 år tillbaka i stället görs av tyska Siemens.
Sedan växte jag först upp i Norsholm som då nådde något av en befolkningsmässig höjdpunkt med över 600 invånare, men nu väntas bli tio gånger fler inom ett årtionde. Där levde Linköpings biskop Hans Brask i sin borg Munkeboda vid Roxen, vars ruin fortfarande finns att se. Brask som åtminstone enligt legenden lyckades undkomma Stockholms blodbad genom ”brasklappen” och sedan blev rådgivare åt Gustav Vasa. I Norsholm finns fler ruiner, ytterligare medeltidsborgar och dessutom en fornborg från järnåldern. Annars har det idylliska samhället en gång varit en järnvägsnod genom den sedan 1960-talet nedlagda stationen och inte minst spelplats för Hans Ivebergs klassiska komedi ”Göta kanal” (1981) och förstås Crazy Pictures katastroffilm ”Den blomstertid nu kommer” (2018).
Familjen flyttade så småningom in till Norrköping, den stolta industristaden som länge var näst störst i riket, där jag gick i Hagaskolans musikklasser. Efter gymnasiet blev det studier i filosofi och religionsvetenskap på förhållandevis unga universitetet i den fina gamla stifts-, lärdoms- och residensstaden Linköping.
Jag fortsatte studierna i Uppsala och Stockholm och återvände en kort sväng till Östergyllen och arbetade på både Corren och NT, innan en bister arbetsmarknad tvingade mig som nybakad journalist i tio års exil till Gävle, Hälsingland, Stockholm (igen) och senast Västerås.
Mitt uppdrag och min ambition som ny kulturchef på Corren och NT är att lyfta kulturlandskapet Östergötland. Kulturen är som jag tidigare påtalat helt central, inte minst i ett demokratiskt samhälle där vi var och en har skyldighet att bilda oss våra egna uppfattningar. Det gör vi genom att förstå det som varit, orientera oss i det som är och ana det som kommer. Här är kulturjournalistiken viktig, den bidrar till att skapa det lokala, regionala och personliga genom att belysa, bedöma, granska och reflektera kulturlivet för att utmana och fördjupa. Det handlar också om att forma en porös identitet, en sådan som kan inandas det närmaste, men också det nationella och internationella.
Vi ska skapa en bred och demokratisk kulturbevakning som rör sig mellan det ”fina” och ”populära”, ”högt” och ”lågt”, det ”smala” och ”folkliga”, allvar och nöje. Kulturens ekosystem är tätt sammansatt, allt hänger samman. På så vis blir det fler djupare texter och mer debatt för eftertanken, men också lättsamheter som kroglivets roande njutningar, våra ”guilty pleasures” i reality-tv, och influerare samt trender i sociala medier.
Östergötland är en region att räkna med i Kultursverige och med de nya reportrarna Hedda Themner och Mats Willner på plats ska vi göra kultur- och nöjesjournalistik med just det självförtroendet.