"Jag har aldrig lyssnat så mycket på opera och klassisk musik. Jag kände mig väldigt mycket som en hästtjej från landet, att jag inte riktigt passande in i den här finkulturvärlden. Jag är ingen operanörd och jag kommer inte från en musikerfamilj."
Förmiddagssolen lyser och fåglarna sjunger när jag och fotograf Albin parkerar bilen i Midsommarkransen strax utanför Stockholm. Det är 23 härliga grader ute och där, inne på kaféet, sitter Johanna Rudström. Jeans och en blåvitrandig t-shirt, en vanlig tjej men med ett ovanligt jobb. Hon är nämligen anställd mezzosopran på Kungliga Operan i Stockholm. I kväll ska vi få se henne framträda som Flora Bervoix på den stora scenen i Giuseppe Verdis "La traviata".
Men vi tar det från början. Johanna Rudström föddes i Bjärka-Säby, några mil söder om Linköping. Här bodde familjen Rudström i den gamla skolan som ligger inbäddad i en ekdunge. Hon började tidigt rida i byns vackra sekelskiftesstall i rött tegel och efter några år fick hon till och med ett eget stall hemma på den lilla gården. Hästar var livet och när hon blev lite äldre började hon tävla för Bjärka-Säby Ryttarförening och Mantorpsryttarna.
– Mamma och pappa skjutsade mig till Mantorp varje vecka för träning och jag tävlade en hel del. Jag har ridningen att tacka för mycket. Den lärde mig om ledarskap, tydlighet och mod. Att det inte är farligt att bli skitig och ta i, säger Johanna.
Men det kreativa fanns alltid med i bakgrunden. Johanna och hennes två yngre systrar sjöng och dansade jämt, glatt påhejade av mamman som var konstnär. Det blev musikklass och musikgymnasium på Folkungaskolan och ganska tidigt förstod hon att hon hade talang för det här med sång.
– Jag minns att jag sa till min mamma när jag var typ tio år att det kändes taskigt gentemot alla andra att det var jag som skulle sjunga solo hela tiden. Men hon tröstade mig, sa att det inte är mitt ansvar utan att det var upp till lärarna att välja vem som skulle sjunga.
När jag hör Johanna prata om uppväxten och familjen så lyser det igenom hur mycket de betyder och har betytt under åren. Men familjen drabbades av en enorm tragedi när Johanna bara var 13 år. Mamma Ann förlorade kampen mot cancern.
– Många som skaffar barn berättar om att det var då de förstod vad som var viktigt i livet. Men jag har nog haft en sådan känsla sedan min mamma dog, att det gäller att ta vara på det som betyder allra mest. Ibland brukar sångare prata om att det är farligt att bli gravid, man vet inte hur rösten kommer att ändras med alla hormoner. Men det var inget som jag var beredd att offra, för familj har alltid varit det viktigaste för mig. Men jag tycker faktiskt att min röst bara blivit bättre efter mina graviditeter.
Men något som måste offras är tid. Någon har sagt att det tar tio år av sångstudier innan man är redo att ställa sig på någon av de stora operascenerna. Så efter studenten har Johanna betat av musikskola efter musikskola. Piteå ("Jag kollade inte på kartan innan jag tackade ja"), Vadstena, Köpenhamn och Stockholm. Tio år av väldigt hårt arbete för att förfina rösten. Men det var inte kärleken till operan i sig som motiverade henne att fortsätta, utan sången och scenen.
– Jag har aldrig lyssnat så mycket på opera och klassisk musik. Jag kände mig väldigt mycket som en hästtjej från landet, att jag inte riktigt passande in i den här finkulturvärlden. Jag är ingen operanörd och jag kommer inte från en musikerfamilj.
Du har ju ändå pluggat väldigt länge för att bli operasångerska.
– Jag vet, säger Johanna med ett skratt. Jag har alltid älskat att sjunga opera men kanske att det jag älskat allra mest är att stå på en scen och sjunga. Mitt hjärta hade lika gärna kunnat vara på en musikalscen som på en operascen. Det är just musikdramatiken som jag tycker är rolig.
Hur hade det varit att stå på scen som popartist?
– Det hade ju varit svinkul säkert, det hade jag kunnat tänka mig att göra. Eller dansband? Men då hade min pappa tvingat mig att byta efternamn dock, säger Johanna med ännu ett skratt.
Johanna måste vidare och hämta barnen från förskolan innan kvällens föreställning. När vi lite senare på kvällen ses inne i hennes loge inne på Kungliga Operan sitter hon med ett sugrör i munnen och bubblar i en vattenfylld bunke. Rörfonation kallas det tydligen och används som röstuppvärmning.
Hur fick du jobbet här?
– Jag gick Operahögskolan i Stockholm och under mitt sista år gjorde jag praktik här på Operan. En liten roll i Wagner-operan Parsifal. En morgon vaknade jag upp och hade fått ett mejl, det var operachefen som undrade om jag ville ha en roll i en opera. Det var så jäva mäktigt. Allt jag någonsin hade drömt om och kämpat för, jag menar, jag hade ju pluggat TIO år efter gymnasiet.
Men att få en roll är en sak, att bli kvar är en annan. De första åtta åren hade hon 1-årskontrakt som förnyades, det var först 2023 som hon fick ett hett eftertraktat 5-årskontrakt.
– Första åren var skittuffa för jag kände att jag hade kniven mot strupen varje kväll. Jag hade aldrig varit särskilt nervös innan utan bara tyckt att det var kul att stå på scen, men nu... Det går ju inte bra att sjunga om man går runt med den känslan. Jag måste få ha kul, tycka att det är roligt, vara lite naiv och tänka att jag faktiskt är bäst i världen. Det är jag såklart inte men jag måste känna så, tro det för att våga stå där.
Hur landade du i den känslan?
– Jag tror inte att jag orkade att känna den där pressen längre, det var för jobbigt att känna att jag inte sjöng bra. Sen blev jag ju mer hemma i huset efter några år också, allt var så guldigt och fint i början. Och jag var ju som sagt en hästtjej från Bjärka-Säby.
Johanna Rudström sminkas av Virginia Vogel inför sin roll som Flora i Verdis "La traviata".
Ingen vila, ingen ro. Nu ska vi vidare upp till sminklogen där sminkösen Virginia Vogel väntar. Det är här Johanna ska förvandlas till Flora Bervoix. Det riktigta håret knyts upp och ett peruknät sätts på. Rikligt med smink så att det syns hela vägen bort till sista raden i den stora salongen.
Hur förbereder man sig för en roll?
– Små roller får man reda på ungefär ett år i förväg, stora roller får man lite längre tid att förbereda sig på. Man förbereder sig dels under sommaren. Vi har ganska långa sommarsemestrar då vi förväntas lära oss text och musik utantill så att vi kommer förberedda till hösten. Vi har så kallade instuderare på Operan, pianister som är anställda för att förbereda oss, som vi kan ta hjälp av. Men jag tycker om att sitta själv vid pianot och plugga in rollerna.
Du är ju mezzosopran, vad för sorts roller brukar en sådan få göra?
– Det är lite olika förstås men jag får ofta porträttera unga killar, göra så kallade "byxroller". Det är en gammal tradition inom opera med tjejer som porträtterar killar.
Varför gör inte killarna "byxrollerna"?
– Det är skrivet för en kvinnoröst fast rollen är en kille. Jag har spelat många kåta tonårskillar. Opera är ju en väldigt gammaldags konstform på vissa sätt. Det finns ganska få kvinnoroller som är intressanta. Det är många sopraner som bara dör och samtidigt finns det hundra starka män. Det är mossigt på det sättet. Därför är det kul att sjunga modern, nyskriven opera. Där ser det inte ur på samma sätt.
Peruken är på, sminket är sminkat och nu har Johanna också glidit in i klänningen. Klockan som ringer i foajén signalerar att nu är det dags för publiken att sätta sig. Det är mindre än 15 minuter kvar tills ridån åker upp. Men Johanna är kolugn och ger oss en guidad tur av scenen. Hon berättar om den hemliga (men gigantiska) dörr som kulisserna fraktas ut ifrån när spelperioden är över och om Operans anställda påklädare som snabbt byter hennes klänningar under föreställningarna. Jag kollar på klockan, nu är det bara åtta minuter kvar. Fotograf Albin sekundärsvettas av stress å Johannas vägnar. För alldeles strax ska Johanna stå på scen framför 1100 personer, men det verkar inte göra Johanna nämnvärt nervös.
Johanna Rudström i kulisserna på Kungliga Operan. Trots att det bara är några minuter tills att ridån ska gå upp är sångerskan kolugn.
Jag och Albin sätter oss i de bekväma operastolarna och tittar oss omkring. Alla som någonsin varit här vet att det är en otrolig spelsalong. Många av er som läser vet säkert att själva operaverksamheten grundades av Gustav III på 1700-talet men byggnaden vi sitter i är från 1898 och kallas för det "Oscarianska operahuset". Salongen går i guld och blodrött och rakt ovanför våra huvuden hänger en två ton tung kristallkrona. Det är således precis som man vill att det ska vara när man är på opera. Medelåldern bland publiken är hög, absolut över 60 år. Men framför mig sitter en liten barnfamilj som alla är gulligt uppklädda i skjorta och fluga.
Johanna Rudström spelar Flora i La Traviata, syns här till vänster i bild.
Ridån går upp och det dröjer inte länge förrän vi får se Johanna in action. Hon har en stor röst, något som krävs då opera sjungs utan mikrofon. På något sätt blir de där tio åren av sång, sång och åter sång mer greppbara när man hör sången, för det är så otroligt långt ifrån något man själv skulle kunna göra. Det är otroligt imponerande.
Just i "La traviata" spelar Johanna en biroll så hon kommer och går lite under föreställningen, ibland kan det dröja någon timme mellan framträdandena. Efter 2 timmar och 45 minuter, inklusive en halvtimmes lång paus, är föreställningen över. Ensemblen överöses med blommor och applåder. Det krävs ett antal applådtack innan publiken tackat sångarna tillräckligt.
Vi lyckas nästla oss tillbaka in till sångarnas loger och det märks att energin är hög bland sångarna, lite som efter en fotbollsmatch. Höga, glada röster och tjoanden. Johanna håller på att byta om när vi kommer in i hennes loge.
Du kom och gick en del under föreställningen, vad gör man när man inte står på scen?
– Jag sitter och pluggar in text till en kommande opera, tränar lite på mitt tyska uttal. Men ärligt talat blir det en hel del TikTok också, säger Johanna med ett skratt. När det är dags för min tur ropar de i högtalarna "Flora till scenen!".
Medelåldern var ganska hög i kväll, hur kan ni nå ut till en yngre publik?
– Man måste ut till andra ställen tror jag. Vårt hus är helt fantastiskt men det vilar en också en tung tradition över det. Folk är lite rädda för att komma hit, man kanske tror att man måste vara så himla bildad för att vara här. Men så är det ju inte egentligen, men jag kan förstå känslan. Jag har blivit utskälld för att jag skrek för mycket i ett applådtack. "Det här är ingen hockeymatch!" fick jag höra.
Johanna Rudström i kulissbygget till "La traviata".
Vi lämnar operan genom personalingången, går ut i den varma sommarkvällsluften. Operahuset är helt klart en mäktig byggnad som verkligen andas historia. Det slår mig att operahusen och tillgången till opera ofta är begränsade till de stora städerna i Sverige. Men hur når man ut med opera till Östergötland?
– Jag vet faktiskt inte. Vi sänder ju några föreställningar digitalt på Operans playkanal och jag vet att vissa operaföreställningar går live på bio. Eklunda Bio i Bestorp brukar ju sända opera ibland.
Vad är din relation till Linköping i dag?
– Jag älskar Linköping. Jag har min familj där och jag längtar hem på många sätt. Jag trivdes jättebra på Folkunga. Jag minns att vi på studentkvällen, efter att vi hade festat klart, gick tillbaka till skolan och satt på trapporna och var ledsna. Det var så tråkigt att klassen nu skulle splittras.
Nu är det dags att låta Johanna åka hem. Klockan är 22:30 och redan 06:00 går larmet för att hon ska hinna lämna barnen på förskolan. Flora-sminket sitter kvar men sammetsklänningen och peruken har bytts ut mot en New York Yankees-keps och en boxig skjortjacka. Det kommer kamouflera operasångerskan på tunnelbanan hem. På håll ser hon säkert ut som vilken hästtjej från Bjärka-Säby som helst, men kommer man lite närmare så avslöjar sminkningen något annat. Kanske att man kan vara både hästtjej och operastjärna samtidigt.