Det började med praktverket ”Blitz” av Bourgeois. Spännande och bild-associerande musik som gavs ett suveränt framförande.
Kanske hördes krigets ”blitz”, men jag är inte säker: det är förmodligen inte programmatiskt tänkt. Bourgeois har föredömligt utnyttjat de enskilda instrumentens egenskaper och karaktärer, liksom hela orkesterkollektivets.
Här fanns oro, kaos och högstämdhet, men kanske också skälmska och parodiska antydningar. Den här strålande musiken passade Blåsarsymfonikerna, jag vill gärna höra mer och hoppas de återkommer till fler delar ur Bourgeois´ verkkatalog!
Andrea Tarrodi är välförtjänt i ropet. Hennes kompositioner är meningsfulla att ta del av, den här gången tog ”Ekon över Kongahälla” tag i oss. De uppskattade och utmärkta hornsolisterna Katarina Andersson och Erik Rapp sitter till vardags i orkestern, nu fanns de utplacerade i varsin av de två ”kättar” som finns i salongen, och kunde därmed leka med de ekon som titeln anger. Där jag satt var det ”trippel-stereo” mellan de båda solisterna och orkestern.
Det började mystiskt, som en försiktig gryning. Jag kunde se pulsen på dirigerande Christofer Nobins slag, men annars kändes musiken metriskt ”befriad” – det var akustiska moln som svävade, ofta lätta och luftiga, ibland mer förtätade.
Något virtuost och solistiskt snabbspel var det inte fråga om, Tarrodi jobbade med andra verktyg.
Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag när kompositörer av konstmusik törs uppehålla sig vid och utforska EN grundkaraktär i ett och samma stycke; det måste inte innehålla ”allt” med dynamiska kontraster, kontemplation och eftertanke måste inte avbrytas av racer-överraskningar etcetera. Tarrodi lät oss lugnt finnas på samma emotionella frekvens ett bra tag!
”Kongahälla” och ”Blitz” var väsensskilda, men båda spelades och dirigerades övertygande.
Efter paus: Elgars ”Enigma-variationer”, vars tema är gjort för att varieras, snarare än att det har ett stort egenvärde. Det är lätt att förstå verkets popularitet, särskilt sönderälskad (även av mig) är nog satsen ”Nimrod”.
Vacker musik, orkestern spelade fläckfritt, Karkoffs bearbetning var intelligent gjord – ändå lyfte inte helheten som den gjort före paus. Jag har en inneboende skepsis mot den här typen av transkriptioner, de framstår som något av en nödlösning. Så det var Bourgeois och Tarrodi som i sällskap med Nobin och orkestern kapade åt sig det höga betyget.