Karin Johannisson och Ronny Ambjörnsson är idéhistoriker som tidigare tilldelats Övralidspriset.
Det var ett högst oväntat besked som den 77-årige göteborgaren Bo Lindberg fick av Övralidsprisets jury. Fast bland tidigare pristagare finner vi andra idéhistoriker som Ronny Ambjörnsson och Karin Johannisson.
– Det är en ära att få sälla sig till den skaran, säger Bo Lindberg.
Priset delas ut till minne av Nobelpristagaren Verner von Heidenstam, en författare han förstås är bekant med.
– Liksom alla andra i min generation läste jag honom i skolan, det ingick i “kanon” på den tiden. “Karolinerna” tog jag min an som ung på eget bevåg.
Verner von Heidenstam. Porträtt av Johan Krouthén från 1931.
Bo Lindberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och det var som humanioraintresserad student han i mitten av 60-talet fick upp ögonen för sitt ämne.
– Det var ett nytt och expansivt och låg utanför de vanliga kurserna med litteratur och språk och så vidare. Eftersom det var så ungt gick det också snabbt att ta sig fram i karriären, bara man doktorerade och skaffade sig lite meriter.
– I Sverige började ämnet ta form på 1930-talet och var först inriktat på inhemsk vetenskapshistoria. Då blev det att studera våra stora vetenskapsmän som Linné och Rudbeck och kanske inte så mycket mer. Först var förhoppningen att ämnet skulle hålla sig just till studiet av naturvetenskapens historia, men så kom det inte alls att utvecklas utan det har tagit sig an idéers framväxt i helt olika historiska sammanhang.
Bo Lindberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göterborgs universitet.
Som student skrev Bo Lindberg sin examensuppsats om ett vetenskapligt traktat som författades vid Uppsala universitet på 1600-talet och han intresse för just våra universitets historia har sedan följt honom. På senare år har Bo Lindberg skrivit böckerna “Den akademiska läxan” (2017) och “Disputation, dissertation och avhandling” (2022) i vilka han berättar den akademiska föreläsningen respektive avhandlingens historiska utveckling.
– Det är delar av vetenskapen och universitetsväsendet som till form och innehåll har förändrats över tid, men som ändå funnits där som konstanter genom århundradena. Vi föreläser fortfarande på universiteten och det skrivs fler forskningsavhandlingar än någonsin.
Ett område som Bo Lindberg skrivit om är den akademiska friheten, nu åter på tapeten i den politiska debatten. Universitetskanslersämbetet fått i uppdrag av den nya regeringen att hur utreda hur fria svenska forskare egentligen är.
Vår västerländska yttrandefrihet föddes vid medeltidens universitet för att sedan spridas i samhället. För att kunna bedriva studier, också inom ämnen som teologi, krävdes tankefrihet och fritt utbyte av uppfattningar för att helt enkelt komma någon vart och lösa tidens intellektuella och vetenskapliga problem. Just den öppna argumentationen och slutledningen kom från den romerska rätten som levde vidare i juridiken ute på kontinenten.
Samtidigt censurerades utländska tänkare som Hobbes och Spinoza på svenska universitet under 1600-talet därför att de misstänktes vara ateister, medan en sådan radikal filosof som Descartes ändå lyckades leta sig in i de inhemska akademiska diskussionerna.
– Fast man kan också se när man studerar dåtidens utbildningar att studenterna också fick lära sig “fiendens” argument och spela “djävulens advokat”, på så vis fanns det ändå en slags tankefrihet.
– Länge var det kyrka och stat som begränsade den akademiska friheten i Sverige, i dag är det den så kallade “cancelkulturen” som är problemet. Det är ett amerikanskt fenomen som nu har letat sig hit och handlar om att aktivistiska grupper av studenter, universitetslärare och utomstående försöker och lyckas tysta forskare som har idéer och bedriver studier som inte passar med deras egna uppfattningar. Det är ett hot mot den akademiska friheten som förutsätter att sådana uppfattningar och slutsatser som utmanar tidens värderingar också måste få yttras och diskuteras.
En annan samtida debatt rörande våra universitet är huruvida vårt utbildningsväsende har blivit för instrumentellt och att alla studier ska leda till något som är yrkesmässigt och praktiskt tillämpbart.
– Föreställningen om humanistisk bildning som något som förädlar människan fick först sin formulering på 1800-talet. När de svensk universitetet etablerades på 1500- och 1600-talet hade man ett helt annat förhållningssätt till utbildning. Det var framför allt kyrkan som var den stora beställaren och den behövde präster och under stormaktstiden växer behovet av utbildade tjänstemän till alla nya statliga verk. Sådant som latin och retorik som vi i dag betraktar som humanistisk bildning var då praktiskt användbara kunskaper i yrkeslivet.
Olof Rudbeck tänkte sig att hela den mänskliga civilisationen hade sin vagga i det forntida Sverige. Karta av Nicolaus Germanus från 1467 och gravyr av Dionysius Padt-Brügge från 1679.
Samtidigt framhäver Bo Lindberg att det fanns ett starkt intresse för vad vi i dag kallar humanistisk forskning vid universiteten på 1600-talet. Under stormaktstiden växte intresset för det egna språket och historien. Vårt universalgeni Olof Rudbeck utvecklade fantastiska teorier om att svenskarna härstammade från de mytiska goterna.
– Han tänkte sig att Sverige en gång var det Atlantis som de gamla grekerna beskrev som civilisationens ursprung och det skulle ha tagit form här för 4 000 år sedan. Goterna var enligt Rudbeck det folk som varit på Noaks ark när den strandade på Ararat i Turkiet och att de sedan skulle ha vandrat upp hit!
– Det är fascinerande hur kreativa de svenska vetenskapsmännen då var i att försöka styrka sina teser. Samtidigt bidrog de mycket till att uppmärksamma och bevara vårt förflutna, inte minst intresserade de sig för runstenar och hittade på tekniker för att försöka tidsbestämma när de var uppförda.
Bo Lindbergs forskning om vetenskapen har också lett honom till att studerat latinets historia, det språk som länge var det internationella akademiska språket. Trots att det som talat språk egentligen dog i och med romarrikets fall har latinet hållits högst levande genom seklerna. När nya statsbildningar och riken ersatte romarnas fann man att just latinet, som också användes som liturgiskt språk inom kyrkan, med fördel kunde användes som administrativt språk.
Under sin forskargärning har Bo Lindberg bland annat studerat universitetens historia och livsfilosofin stoicismen.
På medeltiden skrev man på latin inom universiteten, men under renässansen, när det antika arvet återupptäcktes, väcktes också nytt liv i språket. Renässanshumanisterna tyckte att det medeltida latinet var dåligt jämfört med det de läste hos de antika författarna. Man uppfattade att latinet i sig bar på en intellektuell och andlig skärpa från det förflutna som väcktes till liv inom människorna igen.
– Det handlade också om att latinet är mycket mer grammatiskt komplext än vad våra moderna språk är, det kräver ett intellektuellt arbete att använda det och man häpnar när man ser tillbaka på gamla skrifter på många sidor som reciterats muntlig i akademiska sammanhang.
Bo Lindberg berättar latinets historia i sin bok “Europa och latinet” (1993). Trots att folkspråken började ta alltmer plats redan under medeltiden var latinet fram till 1800-talets början det självklara akademiska språket och ännu längre än så ingick det i den svenska skolundervisningen som en del av bildningen. För även om den medeltida enhetskulturen bröts upp i och med reformationen kom latinet att i någon mening hålla Europa samman.
– Det var det självklara språket för den tidens forskning om man ville ta del av andras vetande och sprida sitt eget. Fram till Westfaliska freden och trettioåriga krigets slut 1648 var det också diplomatspråket som alla mellanstatliga fördrag förhandlades och slöts på.
Fram till den Westfaliska freden 1648 och slutet på trettioåriga kriget användes latin som diplomatspråk i Europa och alla mellanstatliga fördrag förhandlades och nedtecknades på det "döda" språket. Målning av Gerard Terborch från 1648.
Latinet är i våra dagar något som främst studeras av forskare för att kunna läsa äldre skrifter, men på 90-talet närde Bo Lindberg en lite förhoppning om att latinet skulle få ny renässans i och med Europeiska unionen.
– Det kom en representant för det som då hette Europeiska gemenskapen hit till Göteborgs universitet och höll föredrag när vi i Sverige gick med i den. Jag frågade lite försynt ifall latinet skulle kunna bli ett administrativt eller ceremoniellt språk för unionen, men han svarade kort och bestämt: “Nej!”.
Under 1600-talet tog franskan vid som det internationella språket och numera är det som bekant engelskan som är vårt lingua franca. Det är inte oproblematiskt för svenskan, tycker Bo Lindberg. Anglicismer letar sig in och inte minst vetenskapssvenskan tunnas ut.
– Man lånar gärna begrepp från andra språk rätt av trots att vi har motsvarande ord på svenska som mycket väl kan definieras och användas.
– Det finns ännu en levande högre svenska i dagspress och inom litteraturen, men engelskan håller på att helt ta över som det akademiska språket, ofta skrivs avhandlingar och till och med studentuppsatser på engelska. Det är inom en del humaniora och lokala områden som skogsvårdsforskning som svenskan fortfarande är stark.
– Det skrivs allt färre böcker och allt fler artiklar av forskare som skickas in till internationella vetenskapstidskrifter och de måste vara på engelska för att bli antagna och publicerade. På så vis kan man snart bara meritera sig genom att skriva på engelska. Det är tråkiga mekanismer som är i görningen.
Genom sina studier av 1600-talet och latinet har Bo Lindberg också kommit in på ett område, nämligen stoicismen. Nystoicismen var en trendig rörelse under 1500- och 1600-talet, populär bland tidens statsmän, och influerad av den klassiska stoicimen så som vi känner den från antikens Rom.
Två stoiker som Bo Lindberg skrivit om. Seneca tar sitt liv år 64 efter Kristus. Den flamländske tänkaren Justus Lipsius gjorde stoicismen åter populär på 1500- och 1600-talet. Målningar av Ruben.
Stoicismen är en livsfilosofi som kortfattat går ut på att leva med ett “stoiskt lugn”, att i enlighet med förnuftet möta livets framgångar och nederlag med ett sansat jämnmod, allting befinner sig i en balans och jämvikt, ”ta det goda med det onda”. Människan ska leva “i enlighet med naturen”, i samförstånd med det öde som styr enligt Guds vilja och det är bättre att dö enligt den ordningen än att försöka bekämpa den, inte låta sig styras av stormiga känslor. Samtidigt är människan kallad till plikter mot sina medmänniskor, sitt samhälle och sin familj. Trots kristnandet av romarriket och Europa levde stoicismen vidare som filosofi och har också kommit att påverka kristendomen och jämkats med den. Både stoiker och kristna strävar efter att bli dygdiga och bättre människor och att medmänskligt hjälpa sina likar.
– För stoikerna finns ingen himmel att längta till, åtminstone inte i den konkreta meningen som för kristna. Stoicismens tanke om en särskild ordning för och en Gud bakom naturen som styr den genom ödet känner vi igen som en Skapare med en särskild försyn för världen. Samtidigt var det övervägda självmordet vara en god handling för stoikern, något som inte överensstämmer med den kristna etiken.
– Stoicismen har varit populär under tider där människor levde enligt en närmast cyklisk tidsuppfattning och mycket mer utsatt, allting tyckte återupprepas och man visste aldrig ifall skördarna skulle slå fel eller vilka fältslag man skulle besegras i. Det gällde att bara hålla sin kurs och fylla sin roll, att bli “sin lyckas öfverman”, som Tegnér skrev om Karl XII.
– Men allt det är egentligen främmande för den framstegstanke som präglat vår tid där vi har föreställt oss att allting hela tiden kan bli “bättre”.
Att erkänna sig besegrad. Karl XII får stoiskt finna sig i situationen vid nederlaget i Poltava 1709. Han var "sin lyckas öferman", skrev Tegnér. Målning av Gustaf Cederström från 1880-talet.
När Bo Lindberg skrev sina böcker om stoicismen hade intresset för den väckts igen. Vi hade trätt in i det postmoderna tillståndet där var och en är utlämnat att finna sin egen mening och de stora berättelserna om de stora sociala framstegen brutit samman. Nu står vi också inför klimatförändringar som rimmar illa med framtidstro.
– Stoicismen är ännu mer populär i dag än när jag skrev om den, men den är i ett mer pragmatiskt slag än den klassiska formen, det är ingen i dag som tror på att finna sig sin plats inom en “naturlig” ordning.
Likt alla andra i hans generation läste Bo Lindberg Verner von Heidenstam i skolan.
Under senare år har Bo Lindberg också intresserat sig för så kallad “begreppshistoria”, hur våra ord uppkommer och får sin mening i olika sammanhang. Inte minst är det politiska språkets kreativitet och meningsförskjutningar intressant.
– Det är ett nytt forskningsområde på frammarsch som har sitt ursprung i Tyskland. Det låter litet torrt kanske men är idéhistoria nedsänkt i språket. Det handlar om hur begreppen uppstått, hur de blivit modeord och ibland försvunnit, och hur de fått ny betydelse, till exempel "polarisering", som började som naturvetenskaplig term i början av 1800-talet och nu blivit ett hett ord i politiken.
Den 6 juli tilldelas Bo Lindberg Övralidspriset på 300 000 kronor av Stiftelsen Övralid och Heidenstamssällskapet vid Heidenstams grav vid Övralid.