– Jag har tappat tron på rättssystemet! Och jag har ändå arbetat med rättssäkerhet i kriminalvården hela mitt yrkesliv, utbrister Frans Schlyter som tillsammans med frun Ingrid tog emot två ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan.
Därpå följde år av väntan och ovisshet. Pojkarna skjutsades om och om igen till Rättsmedicinalverkets undersökningar. De fick sina knän mätta och skrevs upp i ålder, fick avslag och överklagade. Migrationsverket skriver i sitt beslut om en av pojkarna, men plötsligt i texten dyker ett helt annat namn upp och de har klippt in en text om en annan pojke. Slutligen medger RMV att de gjort fel åldersbestämningar, men det sker efter att pojkarna fått avslag och det är för sent.
– Den här utställningen handlar om 30-talet, men det känns likadant idag!
Som en reaktion på utställningen "Motstånd och medlöperi" initierar Schlyter en diskussionskväll tillsammans med museipedagogen Ellika Kyndel. Hit bjuds också författarna till två böcker som ges ut i dagarna. En av dem är statsvetaren Peo Hansen:
– Den så kallade flyktingkrisen är en myt. Vår välfärd är tvärtom beroende av att vi tar emot flyktingar.
Sveriges befolkningsutveckling täcker inte vårt behov av arbetskraft. Varför söker så få utbildningar till läkare och poliser? Jo, födslotalen sviktar i den generation som nu är i rätt ålder för att utbilda sig. Men de afghanska, ensamkommande barnen föddes lämpligt nog just under denna period, visar Schlyter genom färsk statistik.
Regeringen och den ekonomiska expertisen fick fel, menar Hansen. Inte minst Covid19-tiden visar vad staten förmår spendera i kris. Finanserna är extremt goda. Flyktingströmmen som når sin kulmen 2016 med människor från IS-kontrollerade Syrien och Irak, fyller upp våra sviktande befolkningstal och möjliggör exempelvis den sjukvård vi har idag. 26 procent av vårdpersonalen i Sverige är utlandsfödda och 35 procent av alla läkare på Sahlgrenska i Göteborg är födda i utlandet.
Ändå blev det efter 2016 rumsrent för politiker att vara flyktingmotståndare, fortsätter Hansen och ger exempel: "Vi kan inte ta emot Mellanösterns alla pojkar” (Morgan Johansson). ”60 - 80 000 ska utvisas” (Anders Ygeman). ”Vi måste få ett andrum” (Stefan Löfven och Åsa Romson).
Sverige stängde gränsen, tog bort tillfälliga uppehållstillstånd, möjligheter för ”övriga skyddsbehövande” och för ”ömmande omständigheter”. Magdalena Andersson, numera statsminister, upprepar genom åren att vi ska ”minska kostnaderna för migration och integration” och ”barnfattigdomen ska bekämpas genom stramare flyktinginvandring”.
Effekten för de afghanska barnen blev katastrofal. Ingrid Eckerman berättar om gravt funktionsnedsatta barn som får avslag. En svårt synskadad pojke tar sitt liv när han får veta att han och den yngre brodern tvingas tillbaka till hemlandet. En annan pojke lider av så kallad vattenskalle och får en shunt inopererad, något hemlandets sjukvård inte förmår ge honom. Han får avslag på ansökan med motiveringen att han nu är frisk. Men pojken har inte växt färdigt och kommer att behöva nya operationer. Utan dem blir han snabbt sämre, får svåra smärtor och kommer slutligen att dö.
Solveig Freudenthal berättar hur det går till när en flyktingfamilj med en liten sjuk pojke ska utvisas. Polisen anländer i gryningen, sätter handfängsel på de vuxna, kör barn och vuxna i olika bilar till en flygplats. När modern ser sin sjuke son längst bak i planet vill hon gå till honom. Det får hon inte. Hon tvingas sitta med en polis bredvid sig, alltjämt med handfängsel under hela resan. På flygplatsen finns inget organiserat mottagande och inget sjukhus har kontaktats för pojken. En taxichaufför förbarmar sig över familjen och kör dem hem till sig.
– Politikerna frågar sig hur vi ska klara flyktingkrisen. Vi bör snarare fråga oss hur vi ska klara vår egen välfärd u t an flyktingarna”, betonar Hansen och pekar på de goda exemplen i avfolkningsbygder. Laxå var före 2013 en av Sveriges fattigaste kommuner. Med flyktingmottagandet byggdes nya skolor, förskolor och äldreboenden som gav fler arbetstillfällen. En sverigedemokrat fick kommentera utvecklingen. Han tyckte den var bra.
Peo Hansen avslutar: ”År 2015 sökte 163 000 flyktingar asyl i Sverige. Politikerna, bland dem många socialdemokrater, säger: ’Vi ska aldrig mer tillbaka till 2015’. Byt ut ordet "flyktingar" mot "judar" i deras retorik. Uttrycket "aldrig mer" skändar nu hela deras historia.