Josef Julius Wecksell som student. Litografi av okänd konstnär från 1850-talet.
Essä
"På moln stod du! Jord voro dina fötter och din tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: var är du? och det var luft.
Och din ande gick ut och du såg stjärnor och solar fara förbi som moln
Och du ropade: himmelen stod under Guds fötter.
Och därovan var mörker dit ingen hann och du visste din moders liv och du önskade en kvinna.
Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga
och din storhet försvann och du låg som en tår
på den egen fot i din egen glans
och molnet var försvunnet."
Sammanbrott. Eller ska vi säga en öppning i muren? Galenskap. Eller ska vi säga klarsyn?
Ty vad är egentligen våra föreställningar om tillvaron? Rumtiden fanns inte på världskartan när den unge finlandssvenske studenten och skaldegeniet Josef Julius Wecksell i Åbo någon gång mellan 1863 och 1865 skrev sin dikt ”På moln stod du”. En dikt som får betraktas som en av den svenskspråkiga poesins märkligaste och mest omvälvande skapelser.
Wecksell själv försvann så småningom in i den psykiska nattens skoningslösa mörker men hans dikt lyser in i vår tid.
Astronomin har lärt oss ohyggliga skalor. Gigantiska galaxer susar bortom vårt förstånd. I Vintergatan är solens och de andra stjärnornas hastigheter omöjliga för vårt intellekt att systematisera till en överblickbar helhet. Kvantfysikens upptäckter visar oss att livets minsta beståndsdelar samtidigt är både vågor och blixtbelysta fixerade objekt. Rörelsen är detsamma som stillaståendet. Liv är detsamma som icke-liv. Vår tillfälliga existens kan inte riktigt förutses. Verkligheten pågår vid sidan av oss eller kanske under oss. Vi kan inte vara så säkra på vad vi erfar när vi blickar uppåt eller in i oss själva.
"Vintergatans födelse". En mytisk och poetisk bild av vår hemgalax födelse av Tintoretto från 1575.
Ett fotografi av Vintergatan.
Människan omger sig med en mental ringmur som hon uppfunnit med de sinnen hon har att förfoga över. Ständigt växer tillvarons oväntade krumelurer fram på vår karta så som världen öppnade sig för de kringseglande upptäckare som för endast några hundra år sedan insåg att det fanns andra kontinenter än Europa. Större kontinenter med djur och växter vi aldrig sett. Enorma berg och stora brusande floder. Mänskliga kulturer som funnits långt innan européerna hunnit snickra till sina stadsstater.
Nu är samtidigt då. Sedan är samtidigt nyss. Varelse är inte varelse. Allt är obeständigt. Tideräkningen saknar plötsligt relevans. Den för människan heliga människan visar sig vara en hastigt passerande sekvens vars egentliga rörelse tycks vara den mot människans upphörande som art.
Josef Julius Wecksell.
Josef Julius Wecksell var ingen vetenskapsman men hans dikt har på egna meriter ställt vår invanda varseblivning inför en stor utmaning. Vad är det egentligen för grön poppel som står i det innersta av ditt öga? Har vi observerat den än? Har vi förstått dess beskaffenhet?
Arthur Rimbaud. Målning av Reginald Gray från 2011.
Charles Baudelaire 1862.
Dikten bryter igenom versmåtten och alla våra teoribyggen. Dikten är minst lika otyglad som den gränslöse Arthur Rimbaud någonsin var. Charles Baudelaire var inte sådan. Han var väl förberedd och välformulerad. Hans ämne väckte skandal men inte hans virtuosa språkkontroll. Likadant med den beläste Gunnar Björling. Även han välutbildad och väl förberedd när han debuterade med sina sönderbrutna och kolliderande ordsammankomster. Han vred fram sina visioner på ett sätt som ingen tidigare gjort. En till synes trasig upplevelse som på intet sätt kan jämställas med Wecksells möte mellan gränslösa rymder och den gudalika kropp som reser sig ur intet för att omgående glida ur bild. Det vi bevittnar hos Wecksell är en förkrossande egenartad eufori som samtidigt faller och stiger.
Gunnar Björling 1960.
Josef Julius Wecksell drabbades av en psykos och psykoser är givetvis inget att eftersträva. Han tvingades tillbringa över 30 år av sitt liv på sinnessjukhus innan han somnade in för gott.
Men psykosen är inte poängen. Det är dikten som är poängen, den dikt som ställer avgörande frågor till vår rationalitet. Den litteraturvetenskap som tar avstamp i diktarens biografi hamnar inte rätt. Verket är sitt eget universum. Det mänskliga psyket gör hemliga resor och lägger märke till detaljer som samlas i vårt undermedvetna. När tiden är inne hittar diktaren, för att använda TS Eliots ord, sitt objektiva korrelat. Den klara logiska punkt som sätter dikten i rörelse. Vi är inte våra kostymer och yrkesroller. Vi är oöverblickbara och omätbara. Även det förstår Wecksells dikt.
Gunnar Ekelöf.
Går det att komma vidare efter denna mentala lyriska kollaps som vänder upp och ner på det vi trodde var sant? Troligen inte. Surrealisterna försökte, förmodligen omedvetna om Josef Julius Wecksell, finna vägen dit men landade i det hopplösa projekt som kallas manifest. Gunnar Ekelöf fångade surrealismens essens och skrev sin oerhörda dikt om ”barnena” som ”leker tyst med ord på golvet”, om ödet som ”räknar klockans slag med decimaler”. Det är ett på alla sätt medvetet grepp, en intelligent formulering av surrealisternas kringdrivande idé om att allt var tillåtet bara det inte var genomtänkt. Surrealismen hade utan tvekan sina förtjänster som normbrytare men som lyrisk framtidsbyggnad var den en grå återvändsgränd. Ekelöf lämnade idén och utvecklade sin till synes enkla men egentligen mystiska väg till insikt om verklighetens bedräglighet och magi.
Vi är alla bedragna. De byggen som ställs framför oss när vi anländer till skolbänken är inte alls så solida och sanna som barnet förleds att tro. Överallt skymtar de frågor som ingen kan besvara. Vi står inför en gåta och Wecksells ”På moln stod du” lär oss att ingenting kan tas för givet. Det är inte våra avsikter som blir betydelsefull dikt, det är diktens utflöde från en okänd källa som inträffar och löser upp den sanning som visade sig vara uppfunnen i ett styrelserum någonstans.
Dante blickar bort mot Skärseldsberget i Agnolo Bronzios målning från 1530.
Vi talar inte om det som brukar kallas ”gudomlig inspiration” vilket även det är ett begrepp som försöker locka in oss i färdiga strukturer. Vårt behov av system ställer till det för oss. Dantes kretsar är väl det mest kända nederlaget i den poetiska genren. Mästerlig dikt instängd i en samtida tankevärld. Vi kommer inte ut ur buren om vi ska använda sådana förklaringsmodeller. Människans komplexitet är värd ett bättre öde än så.
Josef Julius Wecksell.
Himlakropparnas gravitation, rumtiden, de svarta hålen i galaxernas mitt, mörk materia, matematikens vackra gåtor och allt det andra vi presenterar för varandra är vägar till besinning inför undret. Det är även psykoanalysen. Vi är inte på något sätt färdiga med vår förståelse av den sig ständigt förändrande världen.
Mannen som på 1940-talet påstod att det endast skulle behövas några få datorer för att hålla igång den globala digitaliseringen hade fel. Men det spelar ingen roll att just han hade fel. Det som har betydelse är att vi alla för det mesta har fel när vi ska försöka skildra världen. Inte för att vi ägnar oss åt vidskepelse utan för att vi nästan aldrig är tillräckligt ödmjuka inför det uppdrag vi föresatt oss att utföra. Mörk materia kallas mörk inte för att den är mörk utan för att vi inte vet vad den är. Likadant är det med mörk energi. Utan förutfattade meningar måste vi sträva vidare in i det okända.
Erik Lindegren.
Efter surrealismen återgick den svenska poesin på ett övergripande plan till att vara ett medvetet projekt. Visserligen ville Erik Lindegren göra något mer än att dikta ”som vanligt” med sina sprängda sonetter i ”mannen utan väg” men det rörde sig trots allt fortfarande om detonationer inom den sedan länge etablerade lyriska begreppsvärlden av sonetter och versfötter. Kontrasterande javisst, men inget sammanbrott. Detta sagt utan att på något sätt förringa Lindegrens storhet som diktare. Hans ”Arioso” smälter ner språket till en ny klar starkt berörande enhet som fortsätter leva genom decennierna.
Folke Isaksson, Tomas Tranströmer och de andra som följde kan inte sägas förlita sig på Wecksells sammanbrott. Även Tranströmers geniala metaforer snuddar vid Wecksells gudsupplevelse men de är samtidigt delar av en medvetet formulerad enhet utan direkt släktskap med Wecksells dikt. Mycket av lyriken under 1900-talets första hälft är till sitt väsen gränslös och ofta djupt försänkt i mysteriet men ändå inte på det sätt som den finlandssvenske diktarens utmanande rader beskriver.
Tomas Tranströmer.
När den svenska lyriken på 1980-talet började likna litteraturvetenskap dränerades poesin på sin förmåga till verklighetsupplösning. Vi tog det stora steget tillbaka till att bli duktiga, till att likt doktorander föreläsa om allt vi läst. De intellektuella husgudarna hade säkert betydelse men var ändå inte, vill jag påstå, något som förde det konstnärliga skapandet i någon fruktbar riktning. Litteraturvetare ska studera poesin. Det är inte tvärtom. Det blev introvert och det blev synnerligen knastrigt. Platsen för poesins mystik lämnades vakant.
Diktaren är ingen schaman. Diktaren är snarare en gestalt som inte nöjer sig med annat än den realism som framkommer när man tillåter sig att undersöka den fysiska och psykiska världens närvaro. I all sin frånvaro av facit. Franz Kafka brukade kalla sig en realistisk diktare. Det är en viktig iakttagelse. Poeten behöver behålla sin häpnad och självförtroendet att lita på sin egen upplevelse. Man läser sig inte till sitt konstnärskap. Man utför det på sina egna premisser.
Franz Kafka.
Ska vi säga att det snarare handlar om barnets blick när vi läser ”På moln stod du”? Dikten vill nog få oss att förstå något vi för längesedan dränkt i vår stora klokhet. Men riktigt säker kan man aldrig vara när man läser Josef Julius Wecksells uppblossande tidlösa rader.
I de stora vetenskapliga upptäckternas tid är det onekligen anmärkningsvärt att denna dikt så profetiskt öppnar oss för det besynnerliga i den till synes självklara vardagen. Som om vi ställda inför själens natt givits en möjlighet att i ett benådat ögonblick förstå vad som är verklighetens sanna väsen.
Lars Renvall är poet och litteraturvetare