Jag har aldrig intresserat mig för Linda Skugge. Under gymnasiet försökte tjejer sticka åt mig någon bok av henne, hon var en röst för en ny generation unga feminister. Alla sökte de någon slags frihet, att få vara något annat än det “normala”, “tråkiga” och “förtryckta”, men ändå tillhöra en ny gemensam, men brokig identitet under kvinnokampens flagg.
Något som kännetecknade 1990-talets feminism, liksom dess populärkultur, var en entreprenörsanda, något som i Sverige föddes ur det döende folkhemmet. Killinggänget och ZTV var en del av detta och Skugge, som inte ens 20 år gammal började skriva krönikor i Expressen om hur det var att vara en ung kvinna i en ny tid. Hon var hopplöst förälskad i den “överskridande” sminkade Henrik Berggren (framställd som en bölande clown i Mats Jonssons klassiska seriebok “Hey Princess” (2002)) i det coola och kompromisslösa popbandet Broder Daniel och så vidare.
Skugge befäste sin position genom något som åtminstone kommer att klassas som en litterär klassiker, antologin “Fittstim” (1999) tillsammans med Belinda Olsson, som samlade unga kvinnliga röster, från Karolina Ramqvist till Marit Bergman, i ett nytt samhälle och gav perspektiv på frågor som sexualundervisning, ätstörningar och psykisk ohälsa, ensamstående mödrar och tjejfotboll.
Själv har Skugge hävdat att “Fittstim” var hennes sämsta karriärdrag, att hon hamnade i ett jobbigt seriöst fack som “journalist” och “feminist”. Så mycket för den ideologiskt drivna kvinnokampen, ett snedsteg på den krokiga vägen genom en medial ekonomi.
Sedan dess har Skugge (ömsom krampaktigt) klamrat sig fast i den svenska offentligheten. Med anledning av den debatt som nu pågår om att hon driver ett konto på Onlyfans där Skugge själv skapar och säljer pornografi, har hon jämförts med självaste August Strindberg. Likt honom har hon egensinnigt gått sin egen väg och ständigt provocerat.
Det stämmer på sätt och vis, Skugge är extremt produktiv, hon har författat åtminstone ett 30-tal böcker och översatt nästan lika många, både skrivit och producerat teater. Skugge har kanske inte alltid varit tidigast på det nya, men ändå framgångsrikt hanterat det, som när hennes blogg blev den mest lästa 2007 eller när hon startade förlaget Vulkan för egenutgivning. Hon har deltagit i otaliga tv-paneler och fortsatt att skriva om det privata och alltmer om sitt sexliv i Amelia. Men något av litterär paritet med Strindbergs verk (som till skillnad från Skugges alster äger den rikaste svenskan vi känner), har hon förstås aldrig lyckats skapa, men Skugge har försökt följa, reagera och forma samtiden på samma vis.
Det vi ser nu är en åldrande kvinna med en “killer body”, som kämpar mot nedbrytande sjukdomar genom att träna två gånger om dagen, ett sätt att försöka komma undan det onda. Det sadomasochistiska sex hon praktiserar och dokumenterar för att kunna behålla boende och livsstil, tycks också för henne ha en lindrande och terapeutisk verkan.
Med sitt entreprenöriella driv har Skugge alltid strävat efter att överskrida normen och på så vis få uppmärksamhet. Inom litteraturkritikens område har hon gjort det genom personangrepp, hon recenserade snarare Björn Ranelid och hans “negerläpp” än hans roman “Kvinnan är det första könet” (2003) och för ett par år sedan häcklade hon Kristina Sandberg för hennes cancer när hon skrev om “En ensam plats” (2021). Kanske var det något hos Ranelids och Sandbergs bräcklighet som provocerade Skugge.
Gränsen mellan massmedial populärkultur och pornografi har länge varit flytande. De senaste 20 åren har det manifesteras i “skandalös” reality-tv som föder nya influerare. I samband med Skugges Onlyfans-konto har hon blivit anklagad av Pernilla Wahlgren för att hon för över 20 år sedan kritiserade henne för att hon vek ut sig (det gjorde också Wahlgrens mor Christina Schollin 30 år tidigare). Skugge gav svar på tal och påpekade att Wahlgrenarna själva är duktiga på att “hora runt” i medierna sedan dess. Det är bara showbiz.
För knappt 20 år sedan gjorde Skugge också sitt “anti-utvik” i modetidningen Bon där hon visade upp sig glåmig och osminkad. Skugge kritiserade “äckliga porrgubbar” som tjänade pengar på att ta lättklädda bilder på unga kvinnor som hade en förhoppning om att få uppmärksamhet. Alla herrtidningarna är borta nu, i stället finns en uppsjö material i sociala medier, och till sist Onlyfans, där kvinnor, åtminstone i teorin, själva äger och styr över bilder och videos som efterfrågas av en publik som vill ha mer.
Skugge har ändrat skepnad i takt med marknadens rytm, efter äktenskap, familjeliv och villaidyll har hon något sent på bollen upptäckt den nya medelklassfetischen relationsanarki och polyamori.
I vår tid finns en strävan att ge människan så mycket “frihet” hon förmår, att hela tiden överskrida, omforma och omdefiniera sig själv. Därav den konfunderade debatten om vad som är feministiskt och inte rörande Skugges porr.
Men det finns ännu realiteter människan måste förhålla sig till, det ena är det oundvikliga åldrandet och döden, det andra är pengarna. Skugge är ingen gåta, allt det här handlar om att (över)leva i ett nihilistiskt marknadssamhälle och det finns något djupt nittiotalsironiskt i att hon till skillnad från generationskamrater som Andres Lokko och Fredrik Strage gör porr för att få ekonomin att gå ihop.
Samtidigt är förskjutningarna sådana att också Onlyfans börjar bli “mainstream”. Jag fick nyligen veta att ett par kommuntjänstemän startat konton för att tjäna sig en extra hacka. Låt vara att en femtedel av intäkterna från plattformen går till dess manliga ägare och att den härbärgerar ren människohandel.
En annan av Skugges generationskamrater, sångaren Richard Ashcroft, fångade vår tids själlösa materialism i The Verves superhit “Bitter Sweet Sypmhony” (1997):
'Cause it's a bittersweet symphony, that's life
Try to make ends meet, you're a slave to money then you die…”
Det visade sig att han hade lånat lite för mycket av melodin i Rolling Stones “The Last Time” (1965) och Mick Jagger och Keith Richards tog alla intäkterna från en ung och stigande rockstjärna och fyllde på sina konton med åtskilliga miljoner.