1. Han var bäst på 00-talet
Toppstriden var jämn, men resultatet var entydigt. 2000-talets hittills bästa skiva gjordes enligt Correns musikkritiker av Antony Hegarty och hans The Johnsons.
Antony Hegarty missade den stora festen med en hårsmån. När han 1990 äntligen kom till New York efter att ha tillbringat de första 19 åren av sitt liv i södra England och Kalifornien var allt det han hade läst om förbi. Det sprudlande gay- och transvestitparty han längtat efter hade fullständigt tappat glöden efter det sena 80-talets aidsepidemi.
Han fick själv göra något åt saken. Det första han tog sig för var att sätta upp kabarén "Blacklips" med sig själv i den kvinnliga huvudrollen. Sedan dess har han ihop med bland andra Rufus Wainwright varit en drivande kraft för New Yorks gayscen.
Antony har fått se många vänner dö ifrån honom i aids, men han har också sett till att leva sin dröm. När han satt hemma i Kalifornien och fantiserade om New York var det Velvet Underground, Andy Warhol och Candy Darling som han fascinerades mest av. Och själv har han sagt att han blev sångare i den sekund han som elvaåring såg Boy George på omslaget till Culture Club-skivan "Kissing to be clever".
Candy Darling på omslaget
På sin och kompsextetten The Johnsons andra skiva, "I am a bird now", finns både Lou Reed och Boy George med som duettkompanjoner. Hade inte skådespelerskan och transvestiten Candy Darling dött i leukemi i slutet på 70-talet hade hon säkert också varit med. Nu hamnade hon på omslaget i stället - en svartvit bild från dödsbädden som exakt fångar det Antony & The Johnsons handlar om: att hudlöst skildra hur svårt och lätt det är att leva.
Den självbetitlade debuten från 2000 var mörkare, men "I am a bird now" kom ännu närmare kärnan. Den andlöst gripande Boy George-duetten "You are my sister", den omskakande dödsrädsleballaden "Hope that some- one", den naivistiskt mäktiga "Bird guhl", tre spår som kröp förbi alla cyniska, fördomsfulla spärrar och tog sig rakt in i själen på människor världen över. Inte minst i Sverige, där gruppen gjort flera redan klassiska konserter på bland annat Södra Teatern i Stockholm och Dalhalla i Rättvik.
Allmängiltigt
Man kan tro att en teatralisk man med Nina Simone-vibrato och hela sin skolning på den amerikanska queerscenen inte skulle ha så mycket att säga oss. Men då tar man miste. Att höra denna könsöverskridande röst sjunga fullständigt ocyniskt om ensamhet, sökande och rädslan för att ingen ska hålla om en när man dör... Mer allmängiltigt kan det knappast bli, och vackrare blev det garanterat inte under seklets första tio år.
2. Kent: Vapen & ammunition (2002)
Fram till 15 april 2002 var Kent Sveriges största rockband. Efter 15 april 2002 var de VERKLIGEN Sveriges största rockband. Ambitionen med "Vapen & ammunition" var att släppa ett album med idel hitlåtar. De lyckades. Visslingen i "Dom andra", refrängen på "Kärleken väntar", Jojje Wadenius geniala plinkeplonk i "Sverige". 600 000 skivköpare kan visserligen ha fel, men i det här fallet hade de det inte. Kents femte album var decenniets mest helgjutna svenska släpp.
3. The Knife: Silent shout (2006)
Syskonen Dreijers "Deep cuts" från 2003 förvandlade duon från en obskyr skämtduo till brett säljande elektronikamissionärer. Med "Silent shout" lämnade de det sista av spralligt ljus och gjorde en djupdykning i mörkret. Hårt, kallt, svart, modigt, hypnotiserande och fullständigt lysande.
4. Robert Plant & Alison Krauss: Raising Sand (2007)
2007 års mest osannolika album var också det årets bästa. En gammal hårdrockare och en bluegrassdrottning, en engelsman och en amerikanska. Och en som var nästan dubbelt så gammal som den andra. Men när dessa motpolers röster började slingra sig kring varandra skapades kärv magi med djup botten i traditionen, samtidigt som den var fräsch och nyskapande. Framför allt träffade den rakt i hjärtat.
5. The Magic Numbers: The Magic Numbers (2005)
Måste man se allvarlig ut för att göra bra musik? Verkligen inte, och det tydligaste exemplet under 2000-talet stod kvartetten The Magic Numbers för. Med sin självbetitlade skivdebut visade bandets två syskonpar att snygg stämsång, snillrika låtkonstruktioner och glada leenden kunde leda längre än poser, attityd och yta. Ett sprakande men avslappnat genombrott och decenniets bästa debutalbum.
6. Wilco: Yankee Hotel Foxtrot (2002)
Redan innan den var släppt var den en myt. Bråk i bandet, medlemsavhopp och ett puckat skivbolag som vägrade släppa skivan för att den var för svår för folket. Till slut kom den, ihop med en dokumentär om hela resan, och blev så klart en kommersiell succé. Frontmannen Jeff Tweedys låtskrivargeni, den visionärt aviga produktionen och Jim O'Rourkes trolleri vid mixerbordet: "Yankee Hotel Foxtrot" levde med råge upp till myten.
7. Säkert!: Säkert! (2007)
Annika Norlin hade just gjort sig ett namn som Hello Saferide, med smarta, roliga texter till klatschiga popmelodier. Då bytte hon spår. Hon behöll smartheten och melodikänslan, men plockade fram den jämtländska dialekten och de jobbiga känslorna från uppväxten i Östersund. Resultatet blev en av de mest minnesvärda skivorna under decenniet, utan ett enda svagt spår.
8. Robyn: Robyn (2005)
Med tanke på meritlistan borde hon vara ungefär 55 år. Robyn har gjort en väldig resa musikaliskt, från tonårens tuggummipop till den mekaniska, integritetsfulla elektropop som nu gjort henne till ett respekterat namn i hela världen. Karriärens höjdpunkt, hittills, kom när hon som 26-åring startade eget skivbolag och gav ut "Robyn". Ett mäktigt kraftprov från en stor artist.
9. Tool: Lateralus (2001)
Vart femte år slår de till och levererar sin svårgenomträngliga, svårdefinierade och - i dess finaste betydelse - svårt pretentiösa musik. "Lateralus" var inget undantag med sin blytunga, polyrytmiska skönhet och fjäderlätta, förvridna fulhet. Tool kräver mycket av sin publik, men ger mångdubbelt tillbaka. Och fem år senare kom "10 000 days" och var ungefär lika bra.
10. Nick Lowe: The Convincer (2001)
Med elegant finskuren brittisk gentlemannasoul, smakfullt handplockade covers och ett stort blodrött bultande hjärta - uthängt till allmänhetens beskådande - levererar den grånade pubrockgeneralen och popsnickraren Lowe sitt mästerverk. Tolv närmast perfekta, besjälade spår som charmar och förför alla som vågar sänka garden något i detta cyniska tidevarv. Tidlöst är ordet.
11. Eminem: The Marshall Mathers LP (2000)
"Vår tids Shakespeare" har vissa kallat honom, och det är inte alldeles långsökt. Efter den mer plojiga debuten slog Marshall "Eminem" Mathers på sitt andra album till med ett redan klassiskt mästerverk där han snarare agerar fram sina låtar än rappar dem. Mest av allt sticker hiten "Stan" ut, en djupt gripande novell och kanske tidernas bästa brevlåt.
12. Lykke Li: Youth novels (2008)
2007 laddade hon upp några sovrumsinspelade lo-fi-låtar på sin hemsida. Några månader senare kom ett av årtiondets bästa debutalbum, utgivet på storbolag och fullt av Lykkes unika och fullständigt oemotståndliga blandning av elektronisk soul och avig pop. Att hon skulle göra succé även utomlands kom inte som en överraskning, särskilt inte som hon dessutom visade sig vara en magnifik liveartist.
13. Kent: Tillbaka till samtiden (2007)
Förr eller senare skulle det ju ske, men det dröjde faktiskt ända till sjunde skivan innan Kent till slut fullt ut omfamnade sina Depeche Mode-rötter. Föga överraskande visade det sig att bandets desperation och melankoli klädde utmärkt i iskallt vacker elektronisk form. Och Joakim Bergs texter tog ännu ett steg mot fulländning.
14. Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000)
2000-talets största svenska genombrott kom redan decenniets första sommar. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" sjöng den dittills måttligt uppmärksammade Broder Daniel-basisten och fick både tonårstjejer och kritikergubbar att börja hångla av entusiasm. I samma ögonblick bildade Håkan skola för ett helt decennium fullt av euforiska aaah-körer, trumpeter och texter som vågade vara både tydliga och bräckliga.
15. The Hellacopters: Rock?n?roll is dead (2005)
Det tog ett tag att vänja sig. Först trodde vi att Sveriges skramligaste garagerockband hade tappat stinget. Efter ett tag förstod vi att gubbkostymen passade bandet utmärkt och att låtar som "Before the fall", "Everything?s on TV", "Bring it on home" och "I?m in the band" mycket väl kan vara deras bästa material någonsin.
16. Bob Dylan: Modern times (2006)
Via filmer, böcker, radioshower, återutgivningar och tre finfina studioalbum var Dylan mer närvarande på 00-talet än på decennier. Skivtiteln här lånade han från Charlie Chaplin och varför inte, båda är bluesmän, som visar stor medkänsla med småfolket. Dylans mix av allsköns americana är oemotståndlig, liksom hyllningen till Merle Haggard i "Workingman?s blues #2".
17. Dead Prez: Let's get free (2000)
I slutet av 90-talet proppades vi fulla av glättig hiphop från rappare i glittriga kostymer. Reaktionen blev Dead Prez, två benhårda veganer från Florida med hjärtat strax till vänster om AFA. Låten "Hiphop" är plattans största stund, med elektrisk basgång och mässande refräng. Platta, förresten, "Let´s get free" är snarare Dead Prez egna budord, inristade på bar hud.
18. Jenny Lewis and the Watson twins: Rabbit fur coat (2006)
Efter en karriär som barnstjärna i Hollywood och skönsjungande chanteuse i indierockälsklingarna Rilo Kiley skapade Jenny Lewis en egen plats med solodebuten "Rabbit fur coat". De countrydoftande vändningarna och genomtänkta texterna ger en extra dimension åt hennes soliga kaliforniska pop. Den sprudlande äkta Lewis är helt enkelt en av årtiondets bästa artister.
19. Lars Winnerbäck och Hovet: Söndermarken (2003)
Det stora genombrottet klarades av med lekfulla "Singel", men det var med skivan efter Lars Winnerbäck skapade sitt hittills jämnaste och kraftfullaste album. Idel starka spår, men med självklart klimax i titelspåret "Söndermarken" - ett monotont epos där han med precist formulerade meningar skildrar medelklassuppväxten i Linköping.
20. The Jam Session: När mörkret väller över (2006)
Påstår vi att ett gäng snubbar från Mjölby ligger bakom en av tvåtusentalets bästa skivor? Ja, det gör vi. Innehållet på "När mörkret väller över" är precis lika svartsynt som titeln: karg dödsmetall och långsam doom i en tryckande symbios. Det är nyttigt att med jämna mellanrum plocka fram skivan för att återigen bli överkörd och medveten om hur jävligt livet kan vara ibland. Och hur skönt det känns att ta nya tag.
21. Capleton: More Fire (2000)
Det startades en rasta-fari-renässans i slutet av 1990-talets Jamaica. Capleton blev en av de största artisterna i en återfunnen turban som blandade sin raggastil med rasta-sång och predikade kring samhällets baksidor.
Albumet "More fire" är lika delar dancehall och reggae men budskapet och Capletons svängiga röst blandar ihop det till en god soppa. Skivans största låt "Jah Jah City" inleder oftast Capletons konserter än i dag.