I juni är det 100 år sedan Albert Einstein publicerade sin relativitetsteori. Den nya fysiken blev en del av den modernitet som skulle blåsa bort stanken från första världskrigets skyttegravar. Och Einstein själv blev på köpet en av 1900-talets största kändisar.
Albert Einstein var aldrig med i "Paradise Hotel". Få människor har sett ett färgfotografi eller en film med honom. Ännu färre har hört hans röst. Och inte många kan redogöra för vad det var han egentligen åstadkom. Ändå blev han en av alla tiders absolut största kändisar.
Han umgicks med presidenter och filmstjärnor, och var på vippen att bli president själv. På den gamla journalfilmen som visar Einsteins ankomst till San Diego i Kalifornien, 1930, ser man hur han tas emot av paraderande cheerleaders, och talkörer som skanderar: "Einstein! Einstein!". När han promenerar nedför landgången hälsas han av blomsterhöljda sjöjungfrur som dras fram på lövade vagnar. Detta sätt att hälsa fysikprofessorer bildade emellertid aldrig skola. Einstein var och förblir ett unikum, såväl i detta avseende som rent vetenskapligt.
I år är det 50 år sedan Albert Einstein gick bort. I juni infaller dessutom 100-årsdagen av denspeciella relativitetsteorin. Samma år, 1905, publicerade han ytterligare fyra artiklar i teoretisk fysik. Alla artiklarna var av absolut yppersta klass. Tre av dem var så revolutionerande att de, var för sig, hade motiverat ett Nobelpris. Detta år, Einsteins annus mirabilis, var han 26 år gammal. I den vetenskapliga världen blev han under loppet av några månader ett namn att räkna med.
Men det var inte 1905 som Einstein blev kändis. Det blev han den 6 november 1919. Nyss hade Europa förblött i första världskrigets skyttegravar. Gamla ideal och absoluta sanningar var förbrukade och en krigstrött värld hungrade efter nya idéer. Inom litteraturen, konsten och musiken frodades experimentella riktningar och i psykologin fick nya idéer om människan genomslag. "Aldrig mera krig", var tidens paroll och internationellt samarbete framstod som mer nödvändigt än någonsin.
Då offentliggjorde Royal Society i London att observationer gjorda av den engelska astronomen Arthur Eddington visade att relativitetsteorins förutsägelser om ljusstrålars avböjning när de passerar nära en tung himlakropp, som till exempel solen, var korrekta. Det massmediala genomslaget blev omedelbart: Brittiska vetenskapsmän hade visat att en tysk teori om gravitationen var korrekt, och därmed hjälpt till att detronisera självaste Newton -- den engelska vetenskapshistoriens mest firade gestalt! Relativitetsteorin diskuterades i dagspressen och till och med i parlamentet. Einstein ansågs ha visat att vetenskapen var en arena där forna fiender kunde mötas. Kanske för att tävla, men en fredlig tävlan!
Men mottagligheten var stor även för själva innehållet, sådant det nu uppfattades, i Einsteins budskap. Det blev på modet att hävda att "allting är relativt" och särskilt bland vänsterintellektuella kom detta att användas för att ifrågasätta legitimiteten hos det gamla samhällets moraliska normer och sociala organisation. Den nya fysiken blev en del av den modernitet som skulle blåsa bort stanken från skyttegravarna. Einsteins uttryckliga betonande av alla observatörers likaberättigande -- ett tekniskt postulat med väldefinierad betydelse i sitt rätta sammanhang -- ansågs även stödja tidens krav på demokratiska och sociala reformer. Relativitetsteorin var politiskt korrekt.
I sak finns det naturligtvis inget samband mellan den naturvetenskapliga revolution som relativitetsteorin innebar, och de uppgörelser med gamla konventioner som ungefär samtidigt genomfördes av konstnärer, författare och kompositörer som Pablo Picasso, James Joyce och Arnold Schönberg. Ändå gjordes kopplingen både av teorins anhängare och av dess motståndare. I Sverige skrev till exempel Sten Lothigius, en av Fysikersamfundets grundare:
"Hvad kubismen är inom konsten, är Einstein inom vetenskapen . . . Det är märkvärdigt hvad tiden är svag för fantasterier."
I Hitlers och Stalins totalitära stater kom såväl de nya kulturyttringarna, som den nya fysiken att uppfattas som farlig. I Nazityskland förföljdes den nya konsten som "degenererad", och relativitetsteorin förklarades vara "icke-arisk"
I USA orsakade den allmänna relativitetsteorin en kort men intensiv debatt. En ledare i New York Times raljerade över att endast ett fåtal personer kunde begripa teorin. Tanken att det kan krävas åratal av studier och hårt arbete för att förstå naturens mest subtila egenskaper avvisades som odemokratisk och därmed anti-amerikansk. Pendeln slog emellertid snart över åt andra hållet, och nu bidrog i stället teorins "obegriplighet" till den heroiserande mytbildningen kring Einsteins person.
Albert Einstein eftersträvade aldrig berömmelsen, men när han ändå fick den visste han att använda den. Han uttalade sig i snart sagt alla tidens stora frågor: från uppfostran av barn till möjligheten att bilda en världsrege-ring. Hans grundhållning kan beskrivas som en antiauktoritär, vagt vänsterinriktad humanism.
Einstein var från ungdomen uttalad antimilitarist. I samband med första världskriget, när många av hans kollegor i det kejserliga Tyskland lånade sig till krigspropagandan, författade han tillsammans med läkaren Georg Nicolai ett internationalistiskt motmanifest. Efter det nazistiska maktövertagandet 1933 började han emellertid att ompröva sin pacifism. Under åren 1939--40 skrev Einstein två gånger till president Roosevelt och förklarade att det nu var möjligt att framställa en ny typ av fruktansvärda vapen som utnyttjar energin i materiens innersta, kärnvapen. Han varnar för att tyska fysiker har kompetensen att bygga sådana.
När Manhattanprojektet för att bygga en amerikansk atombomb startade 1941, deltog Einstein inledningsvis. Han uppfattades dock som en säkerhetsrisk på grund av sin radikala bakgrund, och blev snart avstängd från arbetet. Istället blev han konsult åt marinen och ägnade sig bland annat åt att lösa tekniska problem rörande tändningsmekanismen hos torpeder. Han bidrog även frivilligt med pengar till den allierade krigsansträngningen.
Förhållandet till Tyskland repade sig aldrig. 1933 bröt han alla förbindelser med det officiella Tyskland och lovade offentligt att aldrig mer sätta sin fot på tysk mark. Det löftet höll han livet ut. Det tyska språket kallade han för sitt "styvmodersspråk".
Albert Einstein var jude, men det var först i 35-årsåldern som han på allvar började reflektera över sin judiska identitet. Under trycket av den europeiska antisemitismen kom han så småningom att bekänna sig till sionismen. Relationen till den sionistiska rörelsen, och sedermera till staten Israel, var dock aldrig okomplicerad. Han förblev hela sitt liv en stark kritiker av det nationalistiska inslaget i den sionistiska rörelsen. Trots detta identifierade sig Einstein med den judiska statens sak och när dess första president, Chaim Weizmann, avled 1952, beslutade Israels regering att erbjuda den 73-årige Einstein presidentskapet. Einstein avböjde.
Einsteins sista stora projekt förblev ofullbordat. Från omkring 1920 och fram till de allra sista dagarna före sin död, arbetade han på att bevisa att alla naturkrafter egentligen är olika aspekter av en enda grundläggande kraft, en så kallad förenad fältteori. Eller som fysiker, med karakteristisk blygsamhet, kallar den: "A theory of everything", en teori om allting.
Einsteins sista skrivna ord är från den 13 april 1955. I utkastet till ett anförande med anledning av årsdagen av staten Israels självständighet pekar han ut "övernationell säkerhet" som den modiga och enda framkomliga vägen till fred i Mellanöstern. Kanske kommer politikerna en dag att prova den vägen?
Albert Einstein avled klockan ett på morgonen den 18 april 1955. Senare samma dag kremerades kroppen vid en enkel ceremoni. Därefter spreds askan på okänd plats.
1999 utsåg Time Magazine Einstein till "århundradets personlighet". Teoretiska fysiker världen över arbetar fortfarande på att fullborda hans sista stora projekt.
I Corren Lördag nästa vecka skriver Mattias Severin om Alberts Einsteins betydelse som vetenskapsman.