Till havs med en håkäring

Morten A Strøksnes: Havsboken

14 september 2016 06:00

Övers: Olov Hyllienmark

Leopard förlag

Plötsligt kom havet inrullande från alla håll.

Någon vecka innan jag läste ”Havsboken” (en kompis hade också flaggat för den) hade jag sett den isländska filmen ”Djupet” och bl a associerat till en illustration i en Muminbok. Tror det var ”Pappan och havet”. Jag vill inte kolla, bilden skulle säkert vara banal jämfört med det innehåll åren gett den. Fortfarande dyker den upp i drömmen: en jättefisk som också är en undervattensgående atlantångare med fönster som lyser.

Den gick att skymta på 50-talet i Strömmens mörka vatten i Norrköpings industriområde.

Morten A Strøksnes skulle tro mig, han berättar om hur somliga av havsdjupens märkliga arter genererar ljus av olika skäl, och långt där nere ”lever absurda varelser som ger ifrån sig glödande, blinkande, pulserande ljus”.

Redan efter inledningsmeningen (dock inte den just citerade) är man fast. Berättaren och en kompis har efter lite löst snackande blivit besatta av tanken att fånga en håkäring (nyligen omnämnd i medierna för sin höga ålder, den lär kunna bli 400–500 år).

I övrigt, förstår man av berättelsen som utspelar sig i Nordnorge, har denna haj ett mytiskt skimmer kring sig, trots att den inte duger till mycket mer än att utvinna tran ur. Eller stopp! Den existerar ju faktiskt och ”allt liv är programmerat till att vilja leva”, skriver författaren, liksom för att upprätta denna fula, skräckinjagande, parasitbemängda best. Han går ännu längre i sin mission: ”Håkäringen hör kanske en helt annan musik brusa genom sina blodådror”.

Emellan de otaliga förberedelserna öser författaren ur en källa där myt, saga och vetenskap blandas på det trevliga sätt som bildade människor kan kosta på sig. Det finns liknande svenska berättare. Erik Andersson och Gunnar D Hanson är några exempel, även om de alla har lite olika anslag.

Nå. Bokjaget och Hugo pratar, äter, dricker och jobbar sig fram mot Håkäringen. Läsaren blir alltmer indragen, ska den jädrans hajen äntligen ta betet?

Det är inte utan att man tänker på en annan väntan, den på Godot. Men detta är inte (enbart) absurd teater med två män i en båt: det är en bildningstur, full av vetande, vindar och vågor i en text som böljar mellan jättefiskar, plankton och livet i en avsides belägen kustort. Samt vill den förklara det vatten vi alla kommit ur och som ännu bestämmer våra livsvillkor.

Ibland blir det tragik – finns det vatten finns det drunknade – men lika ofta humoristiska inslag. Emellanåt får läsaren fylla i historierna själv – vissa cliffhangers förblir befriande nog hängande.

Det är en fantastisk bok och även den skicklige översättaren, Olov Hyllienmark, bör nämnas. Utan egen erfarenhet inser jag att norska inte är lätt att göra svenska av bara för att det är ett grannspråk.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Birgitta Hybinette