Manus och regi: America Vera-Zavala

Medverkande: Benin Al-Najjar, Maryam Dinar, Ruhani Islam, Sara Ameziane, Shama Vafaipour

Koreografi: Paloma Madrid

Kostym: Miriam Moufid

Turnéteater, gästspel från Community Teater & Dans i samarbete med Ung scen/öst och KariL

18–19 november

Fem unga kvinnor intar scenen under en dryg timme. Alla bär hijabis, huvuddukar, slöjor. Här får vi möta personliga berättelser från tjejernas egna upplevelser och liv. Både deras drömmar och det motstånd de möter i det svenska samhället av förutfattade meningar och fördomar.

En av dem, Benin, med studentmössa på slöjan, återskapar livfullt sitt samtal med sin lärare på Ljunkan. Benin vill läsa vidare men läraren, mentorn, tjatar bara om att hon inte kan studera, eftersom hon förutsätts bli bortgift med tvång. "Nej, nej, jag blir inte bortgift! Jag ska plugga!".

Ett slags fråga/svar-metod som upprepas in absurdum. Upprepningar med omtag sker överallt i så många olika sammanhang. ”Du kan väl inte gå på fest, för du är ju muslim!”

Sedan några år tillbaka har just denna typ av berättarteater fått en renässans.

Växelvis bryter överraskande svensk musik in som till exempel Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” och Carolas ”Främling”. Närmast chockartad kontrast. Jag känner mig bekvämare med de afrikanska rytmerna som ibland spelas upp.

Under föreställningens gång sitter jag och undrar över slöjans historia och varför den bärs? Från scenen får jag inget svar. Bredvid mig sitter en tjej i publiken som bär slöja. Efteråt berättar hon att slöjan för henne är en religiös symbol som visar vem hon är, att hon är troende muslim och att hon bär den frivilligt. Närmast skulle man kunna jämföra med att kristna kan bära kors som halsband och judar kippa, den runda kalotten.

Visst blir man starkt berörd av det som berättas på scen. Det är inte svårt att förstå att vi alla egentligen är ganska lika i våra grundläggande behov som människor. Vi vill alla ha ett bra liv utan förtryck, rasism och orättvisor. Just unga muslimska kvinnor har sällan haft möjlighet att föra sin talan. De unga männen tar mera plats och utrycker sig via musik och offentliga stadsrum.

Det här är America Vera-Zavalas regidebut. Hon är sedan länge känd som debattör och politiker. Men det verkar som hon i första hand har som avsikt att bjuda motstånd mot den polariserade debatt som sedan 11 september 2001 har målat världen i svart-vitt. Personlig berättarteater med individuella röster har en styrka som ofta glöms bort i en teoretisk och shablonartad världsbild. Och jag håller helt med. Se din medmänniska i ansiktet, hör hennes röst. Det humanistiska perspektivet kan alltid vara värt att återupprätta i en alltmer hårdför värld, nerdränkt av populistiska politiker. Se människan, ecce homo!