Men det finns något generellt och allmänmänskligt i dessa skildringar. Det skulle kunna handla om en glesbygd var som helst.
I svartvita scener gestaltas utsnitt ur vardagen, ibland från lördagsdansen på logen. Svärtan är djupt sidenmatt och atmosfären vemodigt förtätad men utan övertoner. Melankolisk poesi. Det verkar som om människorna inte bryr sig om fotografens närvaro – eller snarare är de väl vana vid hans kamera. Inga poseringsbilder alltså.
Många foton förefaller tagna som snapshots med lutande linjer och djärva beskärningar. Allvarliga ansikten, tydliga karaktärer. Nästan ingen tittar in i kameran. Några dansar tätt, andra sitter eller går. En kvinna justerar till vita spetsgardiner. Även barn finns med i dessa små, ömsinta scener av livets gång. Miljöerna är materiellt torftiga och enkla, men människornas uttryck och liv väcker respekt och inlevelse. De är så kärleksfullt och känsligt skildrade. Man blir mer och mer känslomässigt engagerad ju längre man vistas i utställningen.
Samtidigt blir man sorgsen till sinnes. Deras liv verkar så avskalat och vackert på samma gång. Tungsint och svårt – mitt i den så kallade svenska välfärden som inte precis omfamnar dessa små byar utanför de ekonomiskt starka zonerna. Detta är en verkligen en konsekvent och berörande utställning. Simon Johansson har också gett ut en bok med samma titel som lockar till fördjupning.