Passionerade och blodfyllda solister

Brahms och Stravinsky framstår som två väsensskilda konstnärssjälar; den förre en konsekvent ärkeromantiker, den senare med ett tonspråk som skiftar från en tid till en annan – och ibland även inom ett och samma verk.

28 februari 2019 09:33

Med dubbelkonserten för violin, cello och orkester har Brahms skrivit ett av den klassiska musikens finaste verk: uttrycksfullt, behärskat och balanserat, inte oskönt på en enda fläck. Så bra då att solisterna inte ”fegade ur” utan spelade påtagligt passionerat och blodfyllt – det blev som välgörande fingeravtryck eller fotspår på en annars kliniskt ren yta.

Thedéen bekräftade det konstnärskap vi sedan tidigare vet att han besitter, och unge Dalene spelade häpnadsväckande naturligt, säkert, moget! Solostämmorna hittade varann mer och mer under konsertens gång – och då menar jag inte solisternas personliga insatser, utan det sätt på vilket Brahms så fascinerande har komponerat in soloinstrumentens relation och samspel.

Detta skedde mot den fond som SON skapade. Med Brahms är de på sin mammas gata. De gjorde sitt jobb, vilket var att agera beledsagare till de dominerande solisterna. Šlekytė både ledde och var följsam i alla de töjningar och tempoförskjutningar som konserten kräver.

Framförandet belönades med stående och välförtjänta ovationer.

I sin ”Symfoni i C” är Stravinsky mer lyssnarvänlig än i många andra verk, kanhända också mindre engagerande och svårare att spela ”med hjärtat”? Musiken var intressant, men drabbade en inte så som Brahms gjorde. Jo, sista satsen med de låga träblåsarnas inledning, den vildsinta rytmiken och det lite jazziga slutet – det var läckert!

Konsert

Betyg 4

Brahms och Stravinsky med Norrköpings Symfoniorkester, violinisten Johan Dalene, cellisten Torleif Thedéen och dirigenten Giedrė Šlekytė

Crusellhallen i Linköping 27/2

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Gunnar Ekermo