"Freedom Fighters"
Anders Paulsson sopransaxofon, Petter Sundkvist, dirigent
11 mars
Den ideligen nedläggningshotade, men lyckligtvis allt oftare lovprisade Marinens musikkår gästar regelbundet Linköping till stor glädje för staden där mässingsmusik är, och har varit i flera sekler, en del av stadens identitet. Tyvärr var det glest i bänkraderna i Crusellhallen och medelåldern var hög. Inget fel i det, men jag hade gärna sett att de 800 tomma stolarna var fyllda med studenter och musikskoleelever, ty detta är en orkester i mästarklass och en solist i världsklass. Därtill ett program som var intressant, synnerligen njutbart och lättlyssnat!
Inledningen med Beethovens ouvertyr från 1787 skriven för Goethes pjäs om den nederländske frihetskämpen greve Egmont var utsökt. Blåsarbesättningen passade musiken som hand i handske och orkestern visade genast en suverän ensemblekänsla och briljant intonation. I Verdis musik ur operan ”Giovanna d’Arco”(Jeanne d’Arc) visade träblåsarna upp ett betagande kammarmusikspel i den vackra menuetten. Tjajkovskijs fantasifulla ”Slavisk marsch” komponerad 1876 för blåsorkester var en ny och trevlig bekantskap.
Arrangören Anders Högstedt hade bearbetat tre stycken av Astor Piazolla för Anders Paulsson och blåsare. Piazollas musik är egensinnig och komplex men så slitstark att den klarar av nästan vilken bearbetning som helst. Här fick Paulsson briljera med sin suveräna teknik och visa upp sitt instruments nästan obegränsade omfång. Den välbekanta hetsiga ”Libertango” från 1974 var en stor upplevelse!
Konsertens höjdpunkt var ”Banja Luka” komponerad 1995 av den nederländske tonsättaren Jan de Haan och skildrar balkankrigets fasor och motsättningarna mellan de olika folkgrupperna. Det är en påträngande ödesmättad musik och Sundkvist drog sig inte för att låta krigets hemskheter borra sig in i åhörarna. Eric Whitacres kända körstycke ”Lux aurumque” hade här fått orkesterdräkt som kombinerades med ett tal av Martin Luther King ur högtalarna. Det var nog en god tanke, men fungerade dåligt, dels på grund av balansproblem dels svårigheter att uppfatta texten. Konserten avslutades med Sibelius Finlandia, en stark påminnelse om Finlands ständiga kamp mot den östra grannen. I stället för den gängse bombastiska tolkningen fick vi höra en befriande osentimental version med friska tempi.
Som extranummer spelades två marscher. Den sista givetvis ”Livgrenadjärregementets marsch” av Ludwig Schlöger, varvid traditionsenligt ett tjogtal äldre gentlemän i auditoriet reste sig för att stående hedra sitt gamla regemente I4. En fin tradition!