Med skämtsamma in- och utgångar i respektive karaktärer parat med rappa sidokickar till publiken driver man snabbt den här berättelsen framåt, över och ibland förbi den i förstone lite häpna och distanserade cafépubliken. Marika Lagercrantz konstruerade vrål på rockstjärnemanér från scenen: ”Är ni med?” gör mig riktigt orolig för vart det här spektaklet ska barka hän men min oro ska visa sig obefogad. Minsann lossar väl premiärbesökarna på manschetterna och deltar i några intressanta varianter av pardans med Lagercrantz, Angleflod och Barkselius.
Ett par skickliga lappkast i och ur den här meta-teatern och vips tar Richard Carlsohn ner både ensemble och publik på jorden och vidare in i kabaréernas värld. Carlsohns milda och balanserade timbre smeker tätt inpå det ena örhänget efter det andra på oklanderlig tyska tillsammans med tonsättaren Elise Einarsdotter. Nu kommer allvaret. För det är här, genom expressionisten ELS:s lyrik, framförd i sångtexter och repliker som vi når föreställningens kärna och därmed pjäsförfattarens Anita Goldmans ärende.
Regissören och ensemblen har tagit fasta på poeten och tecknaren ELS livsnödvändiga motståndshandling, på hennes svar på generaliseringarna av henne som kvinna och judinna. Hon som var performance-artist innan termen uppfanns, draperade sig i nationens flagga som en installation, som var anden och köttet i samma stund och som lekte hejdlöst i sin kavaleresk. När juden förklaras som ”den andre”, icke-europén, blir kallad asiat och oriental, klär hon sig i orientalisk dräkt och blir ”prins Jussuf”.
Här på hennes stamfik i Berlin 1913 sitter vi med saltsockrade kringlor och bekantar oss ELS, lekfullt tolkad av Lagercrantz liksom några av tidens personligheter. Förläggaren och galleristen Herwarth Walden, religionsfilosofen Martin Buber och konstnären Franz Marc kongenialt spelade av Jesper Barkselius och Sven Angleflod. De båda har piskat upp dialogen till ett rasande tempo och spottar ur sig replikerna. Slap-stickmaskineriet är väloljat och med en sådan ironisk underton som man bara är kapabel till under en tid när världen snart står i brand och den enskilda människan skälver av skräck. Barkselius spelar ut hela sitt register av komedi och allvar. Lagercrantz eskalerar in i ELS:s egensinniga och självutlämnande jag, driver sin karaktär fram till just den punkt som gör föreställningen så aktuell när hon i slutet utbrister: ”Araben är min blodsbroder. Jag vill bygga ett tivoli där judiska och arabiska barn kan gunga tillsammans”.