Hårt jobb för skrattmusklerna

Kuta och kör av Ray Cooney, Sagateatern, Linköping.

1 januari 2017 15:00

Med: Niclas Angerborn (även regi), Sanna Ekman, Lasse Olofsson, Anders Gustavsson, Jeanette Capocci, Jocke Gustavsson, Jocke Johansson, och Åke Lindgren

Sagateatern, Linköping, 30/12. Spelas till och med 5 februari 2017. Läs mer på www.teaterleo.se

Efter två dundersuccéer med manus av det tyska radarparet Franz Arnold och Ernst Bach har nu Teater Leo (tidigare Teaterexpressen) vänt sig till de brittiska öarna och farsveteranen Ray Cooney. Hans alster spelas flitigt på West End i London och hans ”Hotelliggaren” har satts upp i Sverige flera gånger. Den och Linköpingsaktuella ”Kuta och kör” är hans mest kända.

Vi befinner oss i Linköping under några hektiska förmiddagstimmar sommaren 1966. Taxichauffören Gösta Svensson (Niclas Angerborn) för ett stillsamt familjeliv med hustrun Marianne (Jeanette Capocci) på Garvaregatan i Tannefors. Men han för samtidigt ett likaledes stillsamt familjeliv med hustrun Barbro (Sanna Ekman) på Gustav Adolfsgatan i Vasastaden.

Varför han gift sig med två kvinnor? ”Det blev bara så”, är hans svar till såväl Tanneforsgrannen Svante Blom (Lasse Olofsson) som till oss i publiken.

Allt har länge funkat finfint tack vare taxi-Svenssons noga framräknade tidsscheman – tills han en dag ingriper i ett rån, vilket får för honom minst sagt oönskade konsekvenser. Spelet kan börja!

Svante Blom är den som först blir invigd i Svenssons bigamistiska röra och han gör – som sig bör i en fars – inte saken bättre. Två poliser (Anders Gustavsson och Åke Lindgren) följer upp rånincidenten. En granne i Vasastaden (Jocke Johansson) och en fotograf på Aftonbladet (Jocke Gustavsson) kryddar anrättningen och vi i publiken har fullt sjå att hålla reda på allt som händer.

Att scenen därtill samtidigt föreställer de båda hemmen i Tannefors och Vasastaden är dock inte försvårande; skicklige snickaren Jocke Johansson är som vanligt värd beröm för sitt arbete.

Inget att anmärka på? Jo: ”Kuta och kör” hade premiär i London 1983 och humorn i pjäsen bygger till stora delar på en förlegad och inte så smickrande syn på homosexualitet. Måhända var greppet ett nervösfnissigt och felriktat sätt att hantera skräcken för den gryende aidsförekomsten? Dagens Linköpingspublik får därför ha överseende med dessa lyckligtvis allt mer antikverade skämt och se företeelsen som en tidsmarkör.

Men bortsett från det kan man inte annat än tjusas av Teater Leos fina skådespelarinsatser i den dråpliga intrigen. Niclas Angerborn är övertygande som den dumsnälle droskkusken. Lasse Olofssons lätt korkade granne retar skrattmusklerna. Och Jeanette Capoccis Marianne är torrolig på ett alldeles bedårande vis.

Teater/fars

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Helena Lundberg