Piratförlaget
Jag var jätteimponerad av paret Ebervall-Samuelssons bok "Mördaren i folkhemmet". De övertygade mig om att den för två mord dömde Olle Möller i själva verket var helt oskyldig till båda. Domarna mot honom är ett av de värsta justitiemord som förekommit i vårt land.
Deras nya bok om Husebyfröken, Florence Stephens är inte alls lika bra. Tvärs igenom boken antyder de att Florence i själva verket var barn till kung Oscar II. Hon trodde det kanske själv, men några som helst bevis finns inte. Tvärtom är det ganska osannolikt.
De båda författarna är bägge advokater. Deras styrka är därför genomgångarna av rättsfall. Men i det här fallet finns inga oklarheter. Därigenom blir deras svaghet, oförmågan att gestalta personer och händelser, så mycket mera påtaglig. Ingenting blir bättre av den kioskroman-ton som präglar skildringen med Florence Stephens patetiska förtjusning i allt kungligt. Själva historien om hur den stormrika arvtagerskan frånlurades nästan allting är dramatisk i sig själv.
Några uppenbara småfel gör mig tveksam till hur väl sakinnehållet är kontrollerat. De påstår till exempel att Torgny Segerstedt deltog i en lunch på amerikanska ambassaden i början på juni 1945 för att fira den allierade segern i andra världskriget. Det är osannolikt att Segerstedt var närvarande vid lunchen eftersom han dog några månader tidigare. De berättar också om hur riksdagsmannen Gerard De Geer hade möten på sitt tjänsterum i riksdagen. Men riksdagsmännen hade inga tjänsterum på den tiden, alla möten fick äga rum i den så kallade sammanbindningsbanan.