Samtalet hade kommit in precis efter det att han återvänt från sin lunch. Han hade knappt hunnit vänja sig vid arbetstempot på skadedjursbekämpningen förrän hans arbetsgivare ivrigt hade gett honom nya ärenden att bita i. Under sin korta anställningsperiod hade han hunnit ta itu med både getingbon och råttnästen. Nu kom en ny kallelse. Han skulle utvärdera situationen på en given adress, och efter det kunde han vänta sig en förlängning. Hur kunde han tacka nej till det? Det var inte precis så att jobberbjudanden kom rullandes in på hans privata mejlkonto.
Den givna adressen var en utdömd industrilokal i utkanten av Marviken. Vägen dit var enslig och skar längs med kustlinjen. En front av grå moln rullade in över Östersjön. Små droppar av duggregn piskade mot vindrutan och någonstans i fjärran, över vattnet, dundrade åskan. Bortom trädtopparna tornade sig Marvikens ödsliga byggnader upp och kom honom allt närmare.
Den gamla industribyggnaden låg strax utanför kärnkraftverkets område. Att döma av dess härjade yttre hade byggnaden förmodligen stått öde redan då Marviken-projektet hade börjat, och hade så förblivit tills idag. Väggarna var spruckna, med flisor som samlade sig i högar längs med knutarna. Fönsterrutorna var grå och fullkomligt omöjliga att se igenom då dammet hade lagt sig tungt på rutornas ytor och fönsterbräden. Den dystra byggnaden gjorde honom nedslagen. Han kände sig illa till mods bara av att se den. Ensam, tungsint, och tragisk. Han skattade sig lycklig att han inte bodde i närheten, då han fruktade att dess blotta närvaro skulle göra honom deprimerad.
Han kunde inte hjälpa att undra varför han hade kallats ut hit? Vilken kund kunde vara villig att betala för att få byggnaden rensad på ohyra när den hade stått övergiven i decennier? Måhända kunde det vara så att kunden var kommunen som ville förhindra att byggnaden blev till ett näste för alla möjliga skadedjur som potentiellt kunde sprida sig, men varför inte bara riva byggnaden då – om så var fallet? Eller var det för kostsamt? Den hade trots allt stått utdömd sedan innan 70- talet.
Oavsett skälet till byggnadens fortsatta överlevnad, så parkerade han företagets bil på dess östra sida och klev ut i duggregnet. Det tunga grå molntäcket dränkte allt solljus, och de starka vindarna böjde tallarnas toppar i gemensam riktning bort från kusten. I ögonvrån tyckte han sig skymta någonting som rörde sig i fönstret på byggnadens övervåning, men antog att det kunde ha varit regnet som började forma rännilar längs med industrilokalens takkanter och väggar.
Utvärdera situationen, var allt de hade sagt åt honom att göra. Han hade i förhand fått en extranyckel som skulle ge honom tillträde till bakdörren, vilket vittnade om att företaget var välbekant med byggnaden sedan tidigare.
Varför behövde en byggnad undersökas så ofta då? frågade han sig själv. Var den verkligen en så populär attraktion för råttor och insekter att de behövde skicka en kontrollant då och då? Är du där ännu? frågade ett sms på hans arbetsmobil, skickat från hans arbetsgivare. Han svarade med ett korthugget ja och skrev att han snart skulle vara tillbaka. Han fick inget svar åter. Med ett rostigt gnissel låste han upp dörren på lokalens baksida och drog igen den bakom sig. En obehaglig kyla spreds i hans kropp från det ögonblick han klev in i byggnaden. Det var varmare utomhus än det var där inne, eller också var det en känslomässig reaktion från hans egen kropp. Om utsidan såg fördärvad ut så var insidan långt mycket värre. Den gav honom rysningar. Utanför smattrade regnet dovt mot plåttaket. Dammpartiklar irrade omkring i det vaga ljuset som silade in från fönstren. Först här kunde han se hur varenda ruta var, av för honom okänd anledning, gillrad med korslagda galler på insidan. De nakna, fuktskadade väggarna var spruckna och redo att falla samman vid beröring. Golvet var uppbrutet och vittnade om att dess yta en gång i tiden hade varit belagd med ett glansigt hölje. Han vågade inte ens tänka på hur många cancerframkallande ämnen som genomsyrade luften omkring honom.
Klicketi-klicketi-klick, knastrade det någonstans inifrån byggnaden. En spontan tanke förde honom till minnet av getingar som tuggade trä, men detta lät rått – och mycket högt. Vad kunde föra sådant ljud?
Hans arbetsmobil surrade till igen. Stanna där, sade arbetsgivaren. Det var en märklig uppmaning. Hade det inte framgått tydligt att han skulle stanna? Ärendet var ju inte ens uträttat då byggnaden inte hade blivit undersökt ännu. Han behövde hitta tecken på skadedjursaktivitet, och kontrollera vad de hade att göra med innan han kunde ge sig av. Sms:et väckte den krypande känslan av ängslan inom honom.
Klicketi-klicketi-klick, ekade det i de övergivna korridorerna. Vart kom det där lätet ifrån?
Han traskade in med stövlarna, försiktigt. Ormar kunde mycket väl ha slingrat sig in genom springorna för att lägga sig till vila härinne; om så var fallet ville han inte störa dem i onödan. Han närmade sig försiktigt ett vägghörn där den tomma hallen vek av åt höger. Under innertaket hade generationer av spindlar gjort sig hemmastadda och hela gardiner av deras väv dekorerade listerna.
Klicketi-klicketi-klick, ekade det igen, denna gång ljudligare än tidigare. En trappuppgång av gammalt stål med oxideringsfläckar gav honom en bister invit till industribyggnadens andra våning, men han kände sig allt annat än välkommen här. På hans högra sida vid trappräcket hade en del av väggen kollapsat och ett becksvart hål stod gapande mot honom likt en entré till avgrunden. Han kände ångesten välla upp djupt inom honom desto längre han stirrade in i hålan. Känslan av att det fanns någonting som levde därinne; som stirrade tillbaka.
Hans mobil surrade till igen. De måste blidkas. De får inte komma ut i samhället. Meddelandet var obskyrt, och han började undra huruvida det verkligen kom från företaget. Var det någon som hade fått fel nummer? Nej, det kunde inte stämma. Under hans korta anställningsperiod hade han fått ett flertal meddelanden från sin arbetsgivare. Dessa kom från samma nummer. Oavsett det kryptiska meddelandets innebörd så fortsatte han in i byggnaden.
Han började varsamt att bestiga den bräckliga trappan, vartenda fotsteg han tog uthamrade ett eko som dröjde sig kvar i hallen, och ljudet av gammal metall som spändes under hans tyngd gjorde sig hört. På övervåningen slog en frän stank mot hans ansikte som en våg av värme. Han kände nästan behovet av att kollapsa. Det luktade någonting förskräckligt. En unken, instängd doft av förruttnelse från någonting som borde ligga begravt. Råttkadaver? Kanske en död katt? Möjligtvis större – med värre implikationer...
Klicketi-klicketi-klick...
Ljudet lät mycket nära nu. Två eller tre rum från hans position. Mobilen surrade till igen. De måste blidkas. De måste mättas. De får aldrig komma ut. Mätta dem. Vi är ledsna. Han kände en rysning slicka ryggraden. Hans instinkter skrek inombords att lämna byggnaden ögonblickligen – att inte stanna en minut till, men hans fördömda nyfikenhet lyckades övervinna hans förstånd och hans fötter fortsatte motvilligt i riktning mot ljudet. Alltmer påminde det höga oljudet honom om det fjädrande läte som gräshoppor kan ge ifrån sig i sommargräset, eller möjligtvis trollsländors vingslag, eller fötterna från någon skalbagge.
Klicketi-klicketi-klick...
Det plötsliga ljudet fick honom att rycka till; han trampade snett över någonting hårt på golvet. Han flämtade häpet till och slog vanmäktigt omkring sig med armarna för att finna något stöd att ta emot sig med, innan han med en duns slog hjälplöst i golvet. Rädslan grep honom när han såg vad han hade snubblat över. Det var ett ben. Att döma av dess form och storlek kunde det inte vara någonting annat än lårbenet från ett större djur. En hjort? En älg? Eller måhända en...
Klicketi-klicketi-klick, hördes det mycket tydligt nu från rummet bredvid. Han kravlade sig förskräckt upp och greps av en mycket ond aning när det bedövande surret från ett oändligt antal flugor nådde honom.
Mobilen vibrerade ännu en gång i hans byxficka. Stanna där. De får inte komma ut i samhället. De måste isoleras. De måste hållas instängda. De måste hållas mättade. Vi är mycket ledsna.
Han ångrade omedelbart sin handling, innan han ens hade hunnit fullfölja den, då han svängde runt dörrgaveln. Med vikten av hans kropp i rörelse så fanns det inget som kunde hejda honom från att bevittna rummets groteska innehåll. Otaliga förtorkade kroppar i hopar.
Människor – ben och kvarlevor utspridda över golvet. Skadedjursbekämpningens välbekanta arbetsoveraller i sönderslitna trasor, täckta av spindelväv sedan decennier. Moln av flugor täckte rummets inre och festade på den bindvävnad som fanns kvar. Och i taket satt...
Han ville skrika. Kackerlackor? Skalbaggar? Han kände inte till sorten. Vad de än var för någonting så var de stora – mycket stora. Så stora insekter existerade inte. Det var en omöjlighet. Ändå så var de där, som tagna ur hans värsta feberdrömmar och verklighetsgjorda. Han ville vakna. Han ville springa därifrån, men hans ben var frusna på plats. Blotta anblicken av dessa varelser fick det att krypa längs med hans leder som om de redan klättrade på honom.
Klicketi-klicketi-klick, lät de, och deras antenner viftade ivrigt i luften då de vädrade föda.
Hans mobil surrade till en sista gång, men han ignorerade meddelandet. Han visste redan dess innehåll.
Ut från sprickor i väggarna och mörka hålor, längs med golvlisterna strömmade de, stora som knähundar, och mycket hungriga. Med våta, knastrande käkpartier omringade de honom – ett hav av bruna yttervingar och blanka ben som klamrade sig fast.
Han var som fastfrusen. Hans oförmåga att drabbas av panik och fly platsen hämmades fullständigt av tanken att sådan ohyra omöjligen kunde existera.